Namnledslexikon:L

From Sanat
Jump to: navigation, search

InfoABDEFGHIJKLMNOPRSTUVYZÅÄÖ

Contents

La- 1

i Laby by Sa, 1431 Lauaby. Till ett mansn. Lave. (LEX)

La- 2

(la:-) i Labacka Fi, -backen Pä, Laberg Sn, Labrink Ge, Laholm Ha, Larödjan Iå, Lavik(en) Su Le. Trol. till sb. lada. Se LADA. (LEX)

Laback-

i Labackören (labak-) strand J:stad. (LEX)

Labarten

i Lill- och Storlabarten (-labartn) grund Es, jfr Labattan (labatton) äng Pä. Oförklarade. (LEX)

Labb-

1 (labb-) i ett 60-tal namn som beb.namnen Labbacka Bo, Labby Bo Pä Lt, Labböle Ki Py, Labbnäs Ge Df, samt t.ex. Labbäcken Li, Labbgärdan Ec Pa, Labbkil Ho, Labbsand Pä, Labbäng(en) Ec Si Lf, Labbgrynnan Re, Labbharun Na, Labbholm(en) Le Vå Bö Pa Mm, Labbskär So Fö Kö Na. Till mansn. Labbe (bl.a. beb.namnen), sb. labb 'person som lider av spetälska' (FO från Pa) eller 'fågeln labb' (FO; i Skgnamn) (LEX)

Labb- 2

i Labben koja Nb, Tegelbrukslabben koja Po. Till sb. labbi el.d. 'skjul', infört av vallonska smeder (SAOB). (LEX)

Labbas(-)

i beb.namn Labbas Df NL, Labbis Vf, Labbom Mö samt bl.a. Labbasbacken He, Labbasåkern Sj, Labbisbrånan Vf, Labbomträsket Mö. Till mansn. Labbe el. ngt av beb.namnen. (LEX)

Labbon-

i Labbonkärr Po Ka. (LEX)

LADA

i en massa namn på lador, som Storladan (-la:don) Fö, Bergladan (-læ:don) Ku, Nästladan Ko och Kärrladan Ki (-lædun), Nyladan (-la:dan) Sn, Hemladan (-lædun) Lt och Ramtesladan (-ladɷn) Mu. Dessutom i ett tusental namn på Lad- (la:d- ÅL vNL), Ladu- (ladɷ- nÖB, la:do- Fö), Läd- (læ:d- ÅL Hi) el. Lädu- (lædu- ÅB öNL sÖB), som de allm. Lad(u)backen, Ladugrundet, Lad(u)kleven, Ladukärr(et), Lad(u)viken, Lad(u)ängen. Till sb. lada (FO) syftande på hölador. Jfr La- 2. (LEX)

LADUGÅRD

i odl.namn Västermed ladugården Ha, Bakom ladugården Sn samt i ett hundratal namn på Ladugårds- (la(:)gors-, laggors- ÅL el.d.), de flesta i ÅL vNL, t.ex. de vanl. Ladugårdsbacken, Ladugårdstegen, Ladugårdsåkern. Till sb. ladugård 'fähus' (FO). (LEX)

Laduland

Ord som i likhet med lod antingen kan uppfattas som måttsbeteckningar eller terrängbeteckningar är på vissa håll laduland, ladustycke och eventuellt lada. De betecknar ängsområden av sådan storlek, att den bärgade hömängden fyller en lada. I norra Österbotten (Pedersöre, Purmo, Esse, Kronoby, Terjärv) syftar laduland på 'slåtterområde som gav tillräckligt med hö för att fylla en lada' (FOms). Med samma betydelse finns belägg för ladustycke från Karleby och Nedervetil (FOms). I området finns också motsvarande ägonamn. Sju namn på -laduland är upptecknade i Munsala, Pedersöre och Karleby, t.ex. Halvladulandet (halvladulandi), åker i kyrkbyn, Pedersöre (höet fyllde bara en halvlada). (ÅÄH 253)

-ladustycke

Namnen på -ladustycke, t.ex. Mattas ladustycket (mattas ledostyttji), äng i Öja, är ca 15. Liksom appellativen påträffas namnen i norra Österbotten (Öja, Terjärv, Nedervetil, Karleby). Fallen kräver emellertid närmare undersökning för att man skall kunna avgöra om t.ex. Storladustycket (5 namn) skall tolkas som 'ängsstycket där Storladan står' eller 'det stora ladustycket'. (ÅÄH 255)

Lag-

(la:g-) i Laghagen Pe Kr Kb, Lagskogen Sb Öv Mu, Lagängen La, Lagören Jo. Till sb. lag syftande på att platserna nyttjats "i lag", dvs. samfällt (FO). Jfr Samlags-. (LEX)

LAGG

(laggen el. laddjen) i ett 30-tal namn på odl., kärrkanter el.d., de flesta i NL ÖB, t.ex. Flylaggen Ha, Mossalaggen Na Sn, Laggen Pa Ki, Träskeslaggen Db, Kallmosslaggen Nä, Åslaggen Pe, samt t.ex. Laggdiket Sv, Laggkällan Ky, kanske Laggnäs Si Kr. Till dial. lagg 'rand mellan skog och åker el.d.' (FO). (LEX)

-lagg

Namnen på -lagg är omkring 30 till antalet och finns glest spridda över hela området, vanligast är de i Nyland. Namnen är bildade till ordet lagg ?kant av mosse, sjö eller å?. Namnen har alltid bestämd form, en tredjedel av namnen förekommer i den osammansatta formen Laggen. Att namnen har betecknat kanter av våtmarker, åar och sjöar, framgår av namn som Flylaggen i Hammarland, Kärrlaggen i Vårdö, Mosalaggen i Nagu. Största delen av lagg-namnen betecknar numera ängar eller åkrar. (TER: 162)

Laggar-

i Laggarholm Ho Bo, Laggarnäs by Na och Laggarsbacken Lt. Till sb. laggare 'person som gör laggkärl' (FO). (LEX)

Lagmans(-)

(vanl. la:(g)mans, i ÅL vNL lammans) som beb.namn Lagmans Sa Su Pa Ki Ka Es Mö, samt Lagmannen odl. Mm och bl.a. Lagmansboda Sn, Lagmansby Sa, Lagmanshagen Pe, Lagmanslindorna Mu, trol. Lammanskär Fö. Till sb. lagman för ett slags befattningshavare. (LEX)

LAGN(A)

(vanl. langnen) i ett 20-tal namn på fiskeplatser el.d. som Trutlagnen Fö, Nylagn Bö, Vitörs lagnen Ho, Abborrlagnarna En, Ljuslagnan Mu och Lagnan (la:gnɷn) udde Kv, Mellanlagnan (-lajnɷ) La. Till dial. sb. lagn(a) 'sköt- el. nätläggningsställe' (FO). Jfr LÄGN(E). (LEX)

-lagn(a)

Som namn på skötfiskeplatser kan vi säkert räkna flertalet av de 15 namnen på -lagn(a), t.ex. Trutlagnen i Föglö, Nylagn i Brändö, Vitörs lagnen i Houtskär, Abborrlagnen i Ekenäs och Lagnan i Kvevlax, Ljuslagnan i Munsala. Namnen innehåller ordet lagn(a) med betydelserna 'rad av utlagda nät el. skötar' eller 'plats för utläggning av sådana' (FO). Det närstående verbet lagna 'lägga ut nät, not eller skötar' (FO) ingår igen i bl.a. Lagnangrundet i Maxmo, Lagnankläppen i Korpo, Lagnankobban i Kökar. Särskilt inom Skärgårdshavet har orden huvudsakligen syftat på "skötlagnar". (SKG:184)

Lagnan/ar-

(langn-, i ÖB la:ngn-) i Lagnangrund(et) Vö, Lagnankläppen Fö Ko, Lagnankobban Kö samt Lagnargrundet Ko, Lagnarhålet vik Ku, Lagnarudden Ko. Till vb lagna 'lägga ut nät el. skötar' (FO). (LEX)

Lagne-

i Lagneskär (vanl. utt. lange-) Jo och Lagneberget, -hällorna, -mossen (langni-) Or. Oklart ursprung. (LEX)

Lagstad

(la:gsta) hn Es. (LEX)

Lak(a)- 1

(ÅL la:k-, vanl. laka-, i ÖB äv. lak-) i ett 30-tal namn som Lakaberget La, Lakagrundet Bo ÖB, Lakhällen Ge Vå, Lakavarpet Hi, Lakasundet NL, Lakören Kv Mm Mu Kr, jte Lakaleken vik Mm. Till fiskordet lake (FO). (LEX)

Laka- 2

(lako-) i Lakan f.d. sundmynning och Lakakil bete Ho. Kanske besl. med dial. laka och lakatratt, lakho, lakkass (FO), syftande på läckande båt; rinnande vatten. (LEX)

Lall-

i gårdsn. Lallas Sv, Lall(es) Kh, Lallos Kv. Kanske till personn. Lalle. (LEX)

Lam(ar)-

(la:m-) i Lamars torp Sa, Lama(r)kärret Fi Sa, Lam(ars)träsket Sa. (LEX)

Lambo-

se Landbo-. (LEX)

Lamesö

(lames-) del av ö Na. (LEX)

Lamm- 1

(ä. la:m(b)-) i ett 70-tal namn som Lammberget NL, Lammhagen ÅL Pö, Lammholm(en) allm., Lammklobben Ku Na, Lammskär(et) och Lammören ÅL ÅB. Till sb. lamm 'unge av får' (FO), vanl. med syftning på betande. (LEX)

Lamm- 2

(lamm-) i t.ex. Lammbäcken He, Lammossen Ky, Lammträsket Lo Si Bo. Liksom i sjönamn Lammi Lt, Hauklam Po Ky, Sorlam Es och bl.a. Lammibäcken Po, Lammiträsket Ky till lånenamn inneh. fi. lammi 'tjärn'. (LEX)

Lamma-

i Lammaskär Ho. Oförklarat. (LEX)

LAMP

(lamp-) i Lampen göl Kb, odl. Vö Mu Tj Nv, sjönamn Gäddlamparna Kb, Timmerbacklamparna Nv och Soldatlampen äng Mu samt Lampbacken Mu, Lampliden Nv, trol. till lånordet lamp 'göl, tjärn' (FO). Däremot återgår Lampen odl. Ko Na, jte Lampbergen Na, Lampskogen Ko, på lånade ortn. inneh. fi. lampi 'tjärn'. (LEX)

-lamp

(i), -lamm(i), -lampen Det finns över 150 namn på -lamp(i), -lamm(i), -lampen i Nyland, omkring 70 i norra Österbotten och ett femtiotal i Åboland. En del av namnen är direkt övertagna lånenamn, en del svenska bildningar.

Lånenamnen från finskan har bestämningsleder av finskt ursprung, som i Hepolam(p) i Esbo, Karleby och Nedervetil, eller Ahvenlamp(i) i Kyrkslätt och Nedervetil. I lånenamnen ingår finskans lamp i betydelsen ?mindre insjö?. Vanligen betecknar namnen mindre sjöar, men i Åboland kan de nuförtiden också denotera åkrar, ibland mossar. Inte enbart huvudlederna på -lamp(en) utan även bestämningslederna i namn som Lampbacken i Terjärv, Purmo, Munsala eller Lampbergen, -stenarna i Nagu och Lampskogen, -viken i Korpo visar att det finska ordet har inlånats i svenska dialekter. Namn av svenskt ursprung har svenska bestämningsleder som Gäddlamparna i Gamlakarleby, Kackurlampen i Purmo, Kvevlax och Vörå och Rysslampen i Terjärv. Det osammansatta Lampen kan vara antingen ett anpassat lånenamn eller ett rent svenskt namn, bildat till dialektens lamp. Ett förklarande tillägg har bifogats Lampen i Terjärv, som alternativt kallas för Lampsjön.

I de svenska namnen ingår lånordet lamp i betydelsen ?mindre insjö?. Vanligen betecknar både de svenska och de finska namnen mindre sjöar, men i Åboland kan de numera denotera åkrar, ibland mossar. (TER: 218)

Lampetas

(la:mpetas) hn Si. (LEX)

LAND 1

(la:nd, el. lannd ÅL vNL nÖB) i omkr. 300 namn på kringflutna el. på ngt annat sätt avgränsade landområden. Uppkomna som områdesnamn är Finland, primärt = Egentliga Finland, samt Tavastland och Nyland. Urspr. namn på öar är Åland och sockennamnen Hammarland, Lemland, Lumparland samt några tiotal önamn som Jumo land Iö, Storlandet Ho, Rosalalandet Hi, Barölandet Iå, Kampuslandet St. Önamnen är i allm. epexegetiska el.a. sekundära bildningar. I de yttre delarna av Skghavet och vNL finns dessutom ett par hundra namn på skär som Västra landet Sa, Bäcklandet Ku Na, Huslandet Kö Ko, Allandet Ho Hi, Högland Df, Skatalandet En, Småland Ky (Skgnamn). Särsk. i Skghavet förek. också namn på vattenlotter o.d. som Sunnan landet Iö, Sunnan på land Bö, Norrmed land Na. Som förled ingår Land(s)- i bl.a. Landgrundet Ku Ky, Landsholm Vå So, Landsudden Sa Bö Ky Pä St, Landsäng(en) Si Bo Kh Mm, Landören Sa Ho; i skg.namnen syftande på läge vid land el.d. Till sb. land 'landområde; stycke fast mark', med växl. syftning. (LEX)

-land

Som första grupp enligt orternas storlek finns en del benämningar på -land som betecknar stora kringflutna landstycken. De representerar en speciell och ganska sällsynt typ av namn som ofta brukar visa sig vara sekundära, dvs. senare bildade beteckningar med svagare namnkaraktär.

Sammanlagt finns det ett hundratal sådana land-namn på öar eller annat sammanhängande land bortom vatten. Egentliga ortnamn är främst landskapsnamnet Åland och de åländska sockennamnen Hammarland, Lemland och Lumparland. De kan närmast jämföras med namn som Gotland, Hogland och en del finska namn på -maa. Andra liknande namn är t.ex. Orslandet i Ingå, Ängeslandet i Kyrkslätt och Kampuslandet i Strömfors. Mera tillfälliga bildningar är benämningar som Attulandet och Pellingelandet i Nyland och Replotlandet i Österbotten, där -landet har fogats till ett ursprungligt ortnamn.

För det mesta är de s.k. epexegetiska nybildningar till ett ursprungligt önamn som har fått ställningen som bynamn, av typen Barölandet = "landet Barö". Slutleden -land i namn på mindre skär eller delar av skärgrupper behandlas för sig lite längre fram. (SKG:32)

-land

Förutom de tidigare behandlade önamnen finns det en grupp av omkring 200 namn på -land som betecknar mindre skär eller delar av skärgrupper. Deras utbredningsområde är den yttre skärgården inom Åland, Åboland och västra Nyland.

Typiska exempel på namntypen är Bäcklandet och Livslandet i Kumlinge, Nästland och Långlandet i Korpo, Högland i Dragsfjärd, Allandet, Huslandet, Rönnlandet i Hitis, Skatalandet i Ekenäs och Namnlöslandet i Ingå. Namnen har för det mesta bestämd form. (SKG:61)

LAND 2

(lannd el. ä. la:nd vÅB öNL sÖB) i nära tvåtusen namn på olika slags odlingar som Svedlandet ÅL, Gräftlandet allm., Kåklandet ÅB, Hamplandet NL, Hackolandet NL, Brånalandet öNL, Kyttlandet och Råddlandet ÖB. Till sb. land 'stycke odlad jord'. (LEX)

-land

ca 600 namn. App. land n. syftar på 'odlat jordstycke, åker, teg; trädgårdsland' (FOms), vilket också gäller namnelementet land (jfr Pamp 1988:91). Förekommer i Österbotten (290, Fladlandet, fladla:nde, äng i Töjby, Korsnäs, Våtlandet, vå:tla:nde, äng i Tölby, Korsholm, Latalandet, latalandi, åker i Påras, Kronoby), Nyland (275, Skolvlandet, skålvlande, äng i Lillfors, Pojo, Fattiglandet, fatilande, åker i Vejans, Sjundeå, Vallbisalandet, vallbisala:ndi, åker i Hopom, Liljendal), Åboland (17, Närmanlandet, ne:manlande, äng på Jurmo, Korpo, Fladalandet, fladalande, åker i Pörtsnäs, Västanfjärd), Åland (16, Anteslandet, anteslanne, åker i Västergeta, Geta, Nylandet, ny:lande, åker i Nötö, Föglö).

I ortnamnsregistret uppgår namnen på -land till ca 2500 belägg sammanlagt. Majoriteten eller ca 2200 namn på -land utgörs av ägonamn. Av dem är ca 1600 enledade namn av samma typ som Gräftlandet, Hamplandet och Svedlandet.

En speciell grupp utgörs av ett 50-tal ägonamn av typen Kanaans land, Gotland och Nyland osv. De avslöjar sin karaktär av uppkallelsenamn genom att till åtskillnad från de andra namnen alltid uppträda i obestämd form.

Övriga ägonamn på -land är ca 600 till antalet, och utgörs oftast av tvåledade namnbildningar av typen Mattaslandet, åker i Öja, Vinterlandet, åker i Hopom, Liljendal. De förekommer mest i norra Österbotten och östra Nyland. Beläggen från Åland och Åboland är få; där är namn av typen Svedlandet och Gräftlandet nästan allenarådande.

App. land kan framstå som en förkortad eller elliptisk form och användas om trädgårdsland eller mindre åker (SAOB L 156). I Finland har namn på -land eventuellt uppkommit som förkortningar av vanliga beteckningar på -land . Namnbildningen har förmodligen utvecklats gradvis eller analogt med de i norra Österbotten mycket frekventa namnen av typen Gräftlandet, Kyttlandet och i östra Nyland Haverlandet. Symptomatiskt är att land av ortsmeddelare i östra Nyland har ansetts betyda 'havreland, rovland, utåker' (FOreg., Harling 1971: 14).

I det knappa materialet av ägonamn från medeltiden finns inte belägg för namn på -land. Att döma av urkunderna förefaller namnen vara fåtaliga också på 1600- och 1700-talet. I punktundersökningar har jag iakttagit att namnen på -land på den tiden mest betecknade utängar, inte bolåkrar eller inägor.

De tvåledade namnen på -land utmärker sig inte för någon särskild bildningstyp. Liksom många andra namngrupper innehåller också namnen på -land ett lägesangivande ortnamn eller appellativ i förleden. Det förekommer i ungefär en tredjedel av fallen som t.ex. Djupängslandet, äng i Skinnarby, Pernå. Därvid framgår också den nutida parallelliteten med namn på -åker. I en stor grupp namn på -land anges att odlingen ligger intill någon av bondegårdens typiska byggnader, t.ex. Bastulandet, Fähuslandet, Rilandet, Smedjelandet.

Tämligen vanligt (ca 17 procent) i -land - namnen är adjektivisk förled som t.ex. Lillandet, Långlandet, Nylandet och Storlandet.

Med appellativ som syftar på markens art bildas några av de vanligaste enskilda namnen på -land, dvs., Backlandet, Stenlandet, Stubblandet, som förekommer såväl i Österbotten som Nyland. Sandlandet är allra vanligast (21) och uppträder i alla fyra landskap.

I omkring 15 procent av namnen står ett tillhörighetsangivande personnamn eller en personbeteckning i förleden, t.ex. Isakas landet, äng i Nederpurmo, Purmo, Farmorslandet, åker i Västanby, Karis. (ÅÄH 79)

Landbo(nd)-

(lann(d)- ÅL el.vanl. lammbɷ(:)-) i beb.namn Landbo(a)s Iå He Bo Pä Kh, Landbosas Pa, Landbond(a)s Vå Ka Si Bo Mu Kb, -bondis Sv Re, samt bl.a. Landbobrinken Kö, Landbofjärden Sn, Landbokärr(et) He Si Pä, Landbosåkern Es och Landbondsladan Ki. Till sb. landboe, landbonde 'jordarrendator' (FO). (LEX)

Landbro(-)

(lammbrɷ) som namn på omr. Es, med Landbrobacken, -bäcken, -hagen, samt i Landbromossen Ge, Landbroängen Lt Py. Dessutom finns Landsbron bro Ka Si. Till ä. land(s)bro 'bro på allm. väg' (SAOB). (LEX)

Landfast-

i Landfastören Bo. Till adj. landfast 'sammanhängande med land' (FO). (LEX)

Landhus-

i Landhusfladan Vå, Landhusgrundet Ho. Till dial. landhus 'sjöbod' (FO). (LEX)

Landsväg(a)-

i Landsvägen allm. samt hundratals namn som de i NL ÖB allm. Landsväga backen, Landsvägabron, Landsvägagärdan, Landsvägaåkern. Till sb. landsväg. (LEX)

Landska-

(lannska-) i Landska fladan (torr) Fö, Landska udden Ge. Oförklarade. (LEX)

Landers(-)

se Leanders(-). (LEX)

Lang-

(lanng-) i åländska namn som Langholm(en) Su Bö, Langnäs ÅL, Langö Ge Vå. Konserverade äldre former = Lång-. (LEX)

Langan/-ar-

(lanng-) i Langanskäret Hi, Langarholmen Kö Pe. Kanske till vb langa 'smuggla sprit' (FO). (LEX)

Langans-

i Langansböle (lanngans-) by Sn. Till ett mansn.? (LEX)

Lange-

i Langeskär (lannje-) Na. (LEX)

Langers(-)

el.d. i gårdsn. Langels (lanngærs) Nä, Langers (lannjærs) Lf, jte Langelsliden Nä och Langersbacken Si, Langersskogen Ma. Oklara, jfr Karsten SB II:29,35. (LEX)

Langis(-)

(lanngis) som beb.namn Br Iå Db Ky Es He Bo Py samt bl.a. Langisbådan Ky, Langiskullen Iå, Langisängen He. Till personn. Lang, jfr Lång(es). (LEX)

Langlö

(lanngle) Iå 1651-2 Langelöö. Oförklarat. (LEX)

Lango-

i Langoskäret (lanngo-) Hi. (LEX)

Lanka(r)-

(lank-) i Lankaskär Hi, Lankarudd Ho. Oförklarade. (LEX)

Lans

(lans, ä. la:ns) hn Kö, = Lansfolks. Urspr. Lands? (LEX)

Lanskar-

i Lanskarudden (lanskar-) Sa. (LEX)

Lant-

(lant-) i ett 20-tal namn som Lanthagen Ki, Lantkila Kö, Lantkärr(et) So Vf Lt Nä, Lanttegen/-arna So Nä, Lantängen Si. I ngt fall till fi. lånordet lanta 'kålrot' (FO); övriga namn oklara. (LEX)

Lantmätar-

i Lantmätarberget He, Lantmätarhagen Ha, Lantmätarkobben Fö. Syftande på en råpunkt eller ngn händelse vid jordskifte. (LEX)

Lanter-

i Lanteret (lanté:re) och Repubacka lanteret odl. Sn samt Lantergärdan och Lanterskulla (lantær(s)-) Sn. Till dial. landter 'tillandning' (FO). (LEX)

Lapp-

i Lappen grund Sn Mu Öj, stenar Br, Stor- och Lillappen berg Bö, samt ett hundratal namn med förleden Lapp-, s.g.s. alla i NL ÖB, t.ex. Lappböle by Su Ky He, Lappdal by Ki, Lappfjärd sn ÖB, Lappkärr(et) odl. Ku Ko Te Pä, Lappmossen Te Es Bo Nä Kr, Lappnäs(et) Ge Bo Bä Nä Sv Or, Lappvik(en) Te En He Pä Lt Sb Or Mu, Lappträsk(et) Sj Lt Nä Kv, Lappören Bö ÖB. Till sb. lapp för 'same, finne' el.d. Jfr Pitkänen SKS 418:295-. (LEX)

-lapp

i ett 20-tal namn på små odlingar, t.ex. Lappen Fö Mö Tk La, Hildas lappen Ho, Strandlappen Na, Kråklappen Te, Haralappen Pä, Torparlappen Pu. Till sb. lapp för 'litet åkerstycke' el.d. (LEX)

-lapp

Strandlappen (strannlappen), odling på Sälgskär, Nagu, och Torparlappen (tårparlappi), åker i Överpurmo, Purmo, är ett par av de tolv namn på -lapp, som förekommer sporadiskt i alla fyra landskap.

App. lapp m., fsv. lapper, syftar allmänt på 'mindre stycke', t.ex. av tyg, skinn och papper, men används i överförd bemärkelse om 'mindre jordområde, litet stycke åker eller äng' (FOms; SAOB L 285). (ÅÄH 269)

Lappvik

Det första fallet är Lappvik vid halsen på Hangö udd. Det är ett av de centrala gamla namnen i trakten, känt som bynamn sedan mitten av 1500-talet och t.ex. 1549 belagt som Lapuik. Mest bekant i vår tid har Lappvik varit som hamn för Finlands örlogsflotta.

Men det är inte flotthamnen innanför Koö som har varit den ursprungliga "Lappviken", och inte heller den vida bukten mot våra dagars Koverhar. Viken skall nog i stället sökas på norra sidan om Hangö udd.

Den nuvarande Norrviken har gått upp förbi det som i dag är gården Grop fram till Lappvik gård. Här har vi säkert den vik som från början har fått namnet; frågan är bara hur långt viken vid den tiden har sträckt sig.

Det andra fallet är ungefär likadant och finns just norr om broarna vid Ekenäs stad. Där visar det sig att bynamnet och numera stadsdelsnamnet Österby i äldre tid regelbundet har haft skrivformer som Österlapwick år 1570. Byn har synbarligen utgjort östra delen av ett ursprungligt "Lappvik", vars västra del kanske har varit våra dagars Västerby.

Men oberoende av det ger de två Lappvik-namnen på Hangö udd en ganska klar bild av i hurudana vikar forna tiders "lappar" har brukat hålla till och bedriva sitt fiske. (SKG:120-121)

Lappa-

i Lappaladan Po (till ptc. av vb lappa 'reparera') och Lappagrund Mm. (LEX)

Lappar-

i Lapparbäck Bo och Lappa(r)skärret St. (LEX)

Lapper-

i Lappers beb. Sj, med Lapperskorset vägkorsning, samt Lapperholmen Pä. (LEX)

Lappes-

i Lappesgärdan Br, Lappesnäset Ka, Lappesåker Iå. (LEX)

Lar-

i Larmyran (la:r-) Jo. (LEX)

Larpar-

i Larparören (larpar-) Pä. Till vb larpa 'ge ut nät vid nätläggning' (FO). (LEX)

Larpes

(larpes) hn Kö. Oförklarat. (LEX)

Lars-

(la:rs-) i beb.namn Larsas Ge Sa Pä Lt Nä Pö Kh, Larses Ha Bj och Marslars Ho, Josslars Nä, Mattlars Pö, samt t.ex. Larsholmen Mu, Larsslätt(en) Ha Fi Vå, Larsvik gård Es, Larsängen Po He. Till mansn. Lars. (LEX)

Larv-

(larrv-) i Larvan odl. Te, Larven odl. Mm Vö, Larvorna skog Or Mu samt Larvomossen Pu. Till lånade ortn. inneh. fi. latva, larvamaa (Karsten SB I:565). (LEX)

Lask-

(lassk-) i Laskskär Ku, Laskarbacken Bö, Laskarsgrundet Ky. Oförklarade. (LEX)

Laskers

(lasskærs) gård Ma. Jfr Karsten SB II:70. (LEX)

Lass-

i beb.namn Lass Kö He, Lassa Hi Iå, Lassas Ec Jo Ko NL ÖB, Lasses Ha, Lassos Iö Ho Kb, Lassus Mm Vö Or, Lassfolk(s) Ko Nä Pu, samt bl.a. Lassbacken Fö Bo Pu, Lassbådan Kö Kn, Lassdal Pä, Lassgrund(et) Fö Ko, Lassängen Si Pä St och Lassaholmen En, Lassasberget Bo, Lassos dalen Ho, Lassusgrund Mm. Till mansn. Lasse av Lars el. ngt av beb.namnen. (LEX)

Last-

(lasst-) i Lastbacka Fö, Lastholmen Po, Lastklubb Le. Liksom följ. till vb lasta? (LEX)

Lastan/-ar-

(lasst-) i ett 40-tal namn som Lastanberget Fö Vf Hi NL, Lastanholmen Br En Py, Lastanudden Fb NL och Lastarberget Na Pa, Lastarhällen Iö, Lastarklinten Su, Lastarudden Ge Fö Br Sj. Till vb lasta syftande på inlastning av ved el.d. i båt. (LEX)

Lat(a)-

i ett 40-tal namn på Lat- (la:t-), som Laten odl. Nä, Latberget Le, Latbådan Re, Latkyan Sj, Latåkern Ec Ki, jte Latklobben (lat-) Nä, eller Lata- (lata-), som Latabacken vNL Mu, Lataklöven Ky, Latakroken åkrök Kr Pe, Latamossen Mm Tj, Lataåkern Ka. Vanl. till adj. lat, lata- 'lat, trög, maklig', av växl. anledning. Jfr följ. (LEX)

Latamans-

(latamans-) i vägnamn Latamansbacken Na, Latamansbrink och -vägen Ko. Till dial. lataman 'lätting' (FO). (LEX)

Latins-

i Latins esset (latí:ns-) farledssund Hi, med S-form. (LEX)

Lausas

(laɷsas) gård Sv. Till mansn. Olaus. (LEX)

Lav-

i Lavö (la:v-) by Sa. Till ett mansn. Lave. (LEX)

LAVE

i grundnamnen Laven (la:van) = Brok laven Bö, Laven (lavon), Hals laven och Ör laven Ho, Laven (lavan) Ki och Bastulaven Vf samt Laven sten St och Fisklöslaven vik Or. Dessutom (som lava-) i bl.a. Lavabacken He Bo Mö, Lavagrundet Ki, Lavakärr(et) Si Lt, Lavaåkern He. Till sb. lave (FO) syftande på flat form, danslave el.d. (LEX)

Lavast(-)

(lavast) som gårdsn. Je. Till ett mansn. *Lagfast. Torde ingå i Lavastberget Mu. (LEX)

Laver-

i Laverörarna (la:vær-) Iå. (LEX)

Lavers-

(la:værs) hn Sj Bo. (LEX)

Lavron-

i Lavronskär (la:vron-) Kö. (LEX)

Lavs-

i bynamnet Lavsböle (lass-) Sa. Till ett fsv. mansn. Lafse. (LEX)

Lax-

(lacks-) i ett 60-tal namn som Laxbådan Kn, Laxglo Ku, Laxgrund(et) allm., Laxholmen Br Öj, Laxvarpet Kö Ko Hi En Ky Bo, Laxör(en) Ho ÖB. Till fiskordet lax. (LEX)

-lax

(-lacks) i nära tvåhundra namn som sockennamnen Lokalax ÅB, Malax och Kvevlax ÖB, bynamn som Roslax Ho, Kvivlax Na, Vestlax Ki, Rilax Br, Vålax Bo, Kärklax Mm, Hirvlax Mu och vik- el. omr.namn som Särkilax Hi, Hanglax Es, Mustlax Bo, de flesta i ÅB ÖB. Till lånade fi. ortn. bildade till ä. laksi, lahden, nu lahti 'vik'. (LEX)

-lax

En av de stora grupperna av finska lånenamn är namnen på -lax, som ursprungligen har betecknat vikar. Gruppen omfattar nära 200 namn, de flesta av dem i Åboland och Österbotten. Deras ålder och vikt i det äldsta namnförrådet visas av att ett sextiotal av namnen har blivit socken- eller bynamn, som Kvevlax, Malax, Petalax och Hirvlax, Pjelax, Tjärlax i Österbotten, Kvivlax, Lemlax, Rosklax, Vestlax i Åboland, Köklax, Rilax, Sarvlax och Vålax i Nyland. De betecknade vikarna har vanligen varit påfallande instängt belägna; i Österbotten ligger orterna numera långt från sjön, och namnen lever kvar som bebyggelse- eller ägonamn. Vid sydkusten finns bevarade fall som Hirslaxviken i Korpo och Heimlaxviken i Tenala. Namnen har ursprungligen bildats till det äldre finska laksi av lakti, vars genitiv har gett den nutida formen lahti. (SKG:128-129)

L(e)anders(-)

(l(e)ánnd-) som beb.namn Lander(a)s Lu Fö So Pu, Landeros Ho, Leanders Jo Fi Vf Lt Bj Kb Kr, Leander(s)as Kn Re La Tj samt bl.a. Landersudden Sa, Leanders grundet La. Till mansn. Leander. (LEX)

LED 1

(leid, ÅL vNL le:d) i bl.a. Leden farled Fö Bö Sn La, Ryssleden Bj samt namn som Ledbådan Bj, Ledskär Bo, Ledören Ma Nb och Ledesholmen Bo. Till sb. led 'farled'. (LEX)

-led

Farlederna har vanligen förr haft benämningar på -led, såsom "Skips- och Skutuleden till Refle" på den föregående kartan från Barösund och t.ex. Segelleden för det gamla faret söder om Kumlinge, kallat Leden uppe vid Brändö Torsholma, och Leden för inre farleden genom Ekenäs skärgård. Vanligast är ordet led 'farled' som förled i t.ex. de kända Ledskär, Ledsund och Ledfjärden (le:d-) vid Lemland på Åland och bl.a. Ledharun i Hitis, Ledholm(en) i Kumlinge och Sibbo, Ledbådan i Björkö (de flesta uttalade leid-). (SKG:219)

LED 2

(le:de ÅL, lede ÅB vNL ÖB, lide öNL) i ett hundratal antecknade namn på gärdsgårdsled som Påvals ledet Sa, Vinterled Fö, Vikledet Ho, Kilsledet Te, Moledet Ma, Skysslaledet (-lödi) Mu, samt bl.a. Ledskogen Lt, Ledängen Na He och Ledagärdan Bo. Till dial. led 'gärdsgårdsled' (FO). (LEX)

Leder-

(læidær-) i ett 70-tal namn i ÅB NL som Lederbäcken Df, Ledergropen Kar Py, Ledergärdan Pa St, Ledervik(en) Na Df Hi Pä, Lederåker Ki Vf. Till dial. leder 'lera' (FO ler). Jfr Ler-. (LEX)

Lego-

i Legoskär (le:go-) So (1767 Legoskiär). (LEX)

Lejan-

i Lejankobben (lejjan-) Na. (LEX)

Lejon-

(lejjon-) i Lejonberget Ko En, Lejongrynnan Bo, Lejonhuvud udde Kö, Lejonstenen Bo. Till djurordet lejon, av okända anledn. (LEX)

Lek-

(leik-, vNL le:k-) i bl.a. Leken notvarp Vf, Lakaleken vik Mm, Läktarens leken grynna Or samt Lekberget Iå, Lekgrund Ky Re Mm, Lekmoss(en) Iå Or. Till sb. lek 'parningslek för fisk el. fågel' (FO). (LEX)

Lekan/-ar-

(leik-, ÅL vNL le:k-) i Lekanberget Fö Mu, Lekanängarna Kö samt bl.a. Lekarn = Lekarbäcken Si, Lekarholmen En, Lekarudden Ho, Lekarören So. Till vb leka 'leka om barn' (FO) eller ä. lekare 'spelman' (SAOB). (LEX)

Lekatt-

(le:katt- ÅL Bo, f.ö. lekat(t)-) i Lekatten äng Bo och ett drygt tiotal namn som Lekattbacken Ma, Lekattfällan gårdsgr. Nä, Lekattgrund Iö Sv, Lekattholm(en) Fö Kh, Lekattskär Fö Ho Ko. Till djurordet lekatt 'hermelin' el.d. (FO). (LEX)

Lekfisk-

i Lekfiskvarpet Sv. Till sb. lekfisk. (LEX)

Leks-

i bynamnet Leksvall (le:ks-; 1549 Leijkisuald) En, jte Leksvallsbäcken, -viken och Leksvallkärret, -malmen. (LEX)

Lekströmmings-

i Lekströmmingskobben Ko. Till sb. lekströmming. (LEX)

Lekungar

(le:kung-) två berg Le. (LEX)

Lem-

(læmm-) i Lemland socken ÅL, Lemböte by Le och bl.a. Lemholm Df, Lemnäs by Ki, Lemviken Sa. Vissa namn kanske av fi. urspr. (Pitkänen SKS 418:298). (LEX)

Lempers-

i Lempersö (læmp-) by Ko. Trol. i likhet med andra namn på Lemp- av fi. urspr. (Pitkänen SKS 418:296-). (LEX)

Len-

i Lenholm (le:n-) Na och Lenholmen (lein-) Pa, samt de märkl. Lenar (leinar) omr. Ku, med Lendalen, -kärret, -viken, och Yttre Lena (-le:na) sankmark Bj. Oförklarade. (LEX)

Lenas(-)

(le:nas(-)) som beb.namn Su Ho ÖB samt i bl.a. Lenasbacken Ky Lf Vö, Lenas grund(et) Fb Ky Öj, Lenas lindorna Mu, Lenos hamnen Fö. Till kvinnon. Lena. (LEX)

Leonard-

i beb.namn Leonards Sa, Leonardas Tj, Leonardos Ho. Till mansn. Leonard. (LEX)

Leos

(le:os) som beb.namn Ho Bj. Till mansn. Leo. (LEX)

Ler-

(leir-, ÅL vNL le:r-) i ca 200 namn som Lerbäck(en) Su Bö Te Nä, Lergrund(et) och Lergärdan allm., Lerstycket Iå Mu Kr, Lervik(en) och Leråkern allm. Till sb. ler(a) 'lera' (FO). Främst i ÅB Leder-. (LEX)

Ler-

Namn på Ler-, som i form av Lertegen är ett åländskt namn, samt det tämligen allmänna Lergärdan. Namnen syftar antingen på lerjord eller att man tagit lera på platsen. (ÅÄH 330)

LER(A)

(leir-) i ett 30-tal namn på odl. el. strandängar, de flesta i ÖB, t.ex. Storleran Ec, Leret Kö Ku Ho, Leren Sn, Leran el. Lerorna ÖB. Till dial. ler(a) 'lerig strand, lerslätt'. (LEX)

-ler(a)

Namn på lerstränder är väl från början ett tjugotal namn på -leran i Österbotten, Eckerö, -leret i Ålands skärgård och Houtskär. Ordet lera för 'lerslätt' är känt från både dialekterna (FO) och äldre finländsk litteratur (SAOB). (SKG:136)

Lerorna/Leran

Lerorna och Leran påträffas ett 30-tal gånger som namn på odlingar, främst i Österbotten, och sporadiskt i de andra landskapen, t.ex. Lerorna (lejrona), åker i Katternö, Pedersöre, och Leran (läjrån), åker i Finby, Närpes (se Ahlbäck 1974:106). Namnen är oftast plurala och enledade, med smärre undantag som t.ex. Storleran och Lilleran (sto:r-, lille:ran), åkertegar i Björnhuvud, Eckerö.

Neutrumformer har belagts i Kumlinge och Houtskär, t.ex. pl. Leren (läjrän), åkrar i Saverkeit, Houtskär, som består av skiften som kallas Smeds och Abras leret (jfr Zilliacus 1966: 231, 99, som betraktar Leren som en moverad form). I finlandssvenska dialekter kan lera ha en topografisk syftning, 'lerslätt', men både för ler och lera är syftningen på ämnet eller jordarten också allmän (FOms). (ÅÄH 294)

Lerkist

åker Ho, till dial. lerkista 'åkerstycke best. av djup lera' (FO). (LEX)

Let-

i Letklovet (lett-) Kö. Till vb leta 'färga nät' (FO). (LEX)

Levan

(leivon) grund Ky. Till dial. leva 'brödkaka' (FO) el. (trol.) av fi.urspr. (LEX)

Lever-

i Levernäsholmen, -örarna (le:vær-) Su och Levernäskärret, -ören (levvær-) Bö. Till ortnamn på -näs? (LEX)

Li- 1

i Liby (li:by) Sa. Till mansn. Live av Livsten. (LEX)

Li- 2

(li:-) i Ligärdan Ki Si Li, Liholmen Pa Hi, Liklobben Iö, Limossen Df, Liskär So, Liström Ge samt Lifolks gård Ko. Flera = urspr. Lid-. (LEX)

Libik-

i Libiks torp Sj och Libikskiftet Nv (libik-) samt Libikgärdan (libbik-) Ha. Till ortn. el. personn. Lybeck? (LEX)

LID

(li:d) i omkr. 700 namn, de flesta i ÖB, betecknande stränder, sankmarker, skogar, odl. (ÖB), t.ex. Bruddalsliden Ge, Marsö liden sund So, Träskliden Ho Kb, Sjöliden Iå, Bäckliden Nv, trol. också t.ex. Högle omr. Ho, Höglin (-li:n) odl. Te, samt beb.namn som Västanlid Ec Jo Na Db, Björklid Nä. Dessutom i ett 50-tal namn som Lidbacken Fö Ho He, Lidgärdan Vå Ki Pä, Lidåker Vå Bo Sb eller Lidesberget, -skogen Lt. Till sb. lid 'sida, kant, stad' (FO), primärt syftande på kant av skog, land, fält el.d. (LEX)

-lid

Strandnamn på -lid förekommer i Österbotten samt sydvästra Åboland och angränsande delar av Åland, sammanlagt ett hundratal fall. Namnen är ibland svåra att skilja från lid-namn på skogskanter o.d. Exempel på namntypen är Bjenö liden i Öja, Bådaliden i Nykarleby, Klobbskat liden i Replot, Sjöbodliden i Kökar, Sumpliden i Korpo Aspö och Stikuliden i Nagu Nötö.

Det ingående lid har inte belagts som levande topografiskt ord men är allmänt känt för 'kant, stad' o.d., bl.a. 'kanten på ett fisknät' (FO). Namnen ser ut att i allmänhet ha betecknat raka moränstränder utan några speciella särdrag. (SKG:135)

-lid

Ingår i ca 700 namn, som till nästan 75 procent betecknar åkrar och ängar. Det stora flertalet eller ca 550 namn förekommer i Österbotten, i synnerhet i södra Österbotten, där namnen nästan uteslutande betecknar odlingar, t.ex. Långbroliden (langbroli:dän), åker i Tjärlax, Närpes.

På Åland finns ett 20-tal namn, i Åboland ett 70-tal och i Nyland ett 40-tal, t.ex. Liden (li:den), betesäng i Hyppeis, Houtskär, Brännliden (brennli:den), åker i Norrby, Lappträsk. I skärgårdsbyar ligger ofta lokalerna med namn på -lid vid stränder (jfr Thors 1953:82 ff, Zilliacus 1989:135).

App. lid har en allmän betydelse 'sida, kant', och en terrängbetecknande 'strand, strandlinje, bryn' (FOms). Lid kan ofta syfta på 'sluttning, backe' och 'däld', samt särskilt i Kumlinge och Närpes 'löväng' (FOms).

Vanliga namn på åkrar eller ängar är Storliden (ÖB 17 belägg), Långliden (ÅB ÖB 17), Moss(a)liden (ÖB 11), Norrliden (Kökar 1, Nagu 1, sÖB 10), Åliden (ÖB 10), Backliden (nÖB 7). (ÅÄH 31)

-lid

I Svenskfinland förekommer över 700 namn på -lid. Huvudområdet för namnen på -lid är Sydösterbotten, där namnen förekommer omkring 400 gånger, oftast i Närpes, Övermark och Lappfjärd. I norra Österbotten finns över 200 lid-namn. På andra håll är de sällsynta. Endast ett tjugotal namn finns på Åland, ett sjuttiotal i Åboland och omkring 50 i Nyland. Över hälften av lid-namnen i Österbotten betecknar numera åkrar, ett hundratal namn sankmarker, ett sjuttiotal ängar och ett sextiotal stränder, medan endast en bråkdel av namnen åsyftar sluttningar. Detta gäller också på andra håll. På Åland betecknar de flesta av namnen bebyggelse. De åboländska namnen åsyftar oftast stränder och de nyländska namnen skogar och lägenheter. Namnen förekommer övervägande i bestämd form -liden, Liden. Förkortningar i trycksvag slutled har lett till sådana namnformer som Höckle i Sund, Långle i Hitis eller Djupli i Korpo. Namnen är bildade till ordet lid, som kan ha olika terrängbetecknande betydelser. Betydelsen är ?sluttning, backe? i norra Österbotten, Houtskär, Korpo och Ingå. I Österbotten och Åboland är ordet också känt i betydelsen ?strand, strandlinje, bryn?, i Lappfjärd i betydelsen ?däld?. En allmän betydelse ?sida, kant? är belagd i alla landskap. När endast en liten del av namnen har angetts beteckna sluttningar, är det tänkbart att ordets allmänna betydelse ?sida, kant? har varit av betydelse vid namngivningen, inte minst i Österbotten. Också orden backlid ?backsluttning? och skogslid ?skogskant, skogsbryn? är kända i Österbotten, liksom bäcklid, ålid, mosslid, sjölid, vilka åsyftar kanter av bäckar, åar, mossar eller sjöar. (TER:54)

LIDER 1

(-li:dre) i ett tiotal namn i öNL som Hjortronlidret mosse och Måderlidret Bo, Timmerlidret odl. Mö, Storlidren skog Py. Trol. urspårade former av namn på -lid (Thors SNF 42:82), jfr föreg. (LEX)

Lider- 2

(li:dær-) i t.ex. Liderbacken Ky Kh, Liderhagen Sa Bö, Liderstycket Sn. Till sb. lider 'förvaringsbyggnad' (FO). (LEX)

Liggan/ar-

i Ligganklacken Pä, Ligganudden En, Liggargrund So, Liggarören Kb. Till vb ligga, syftande på sälar, skytte el.d. (LEX)

Lik(es)-

(li:k-) i ett 60-tal namn som Likgärdan Ec, Likholmen sFL, Liksand Pä, Likskär Ho, Likören allm. eller Likesholm Bo. Till sb. lik 'död kropp'. (LEX)

Likkistan

som namn på berg Ec, grund La, sten Su Es. Till sb. likkista syftande på formlikhet. (LEX)

Likar-

i Likarholmen (li:kar-) En, = Lekar-. (LEX)

Lilje-

i Liljeberg(et) Kö Ky, Liljeholmen Ky He, samt Liljonmossen Pa. Till växtordet lilja. (LEX)

Liljekonvalj

i t.ex. Liljekonvaljsbacken Vå He Bo, Liljekonvaljeberget Ka. Till växtordet liljekonvalj. (LEX)

Liljendal

sn öNL. Infört som säterinamn på 1600-talet, efter ty. Lilienthal (Granlund SNF 44:74-). (LEX)

Lill-

(lill-, ibl. lihl- el. liss- ÖB) i bl.a. grundnamn Han lilla Kö, Lilla höga Ku samt inemot tiotusen namn som de allm. Lillbäcken, Lillgrundet, Lillgärdan, Lillholmen, Lillmossen, Lillsundet, Lillträsket, Lillängen och t.ex. Lillbreds hn Iå, Lillrank hn Tj, Lilla Bjärskär Ku, Lilla Paukut grundet Ko, Lilla Lövö Es, Lilla Storstensgrund Bj. Till adj. liten, lilla, syftande på förh. till ngn annan ort i närheten. Jfr Liss-. (LEX)

Lill-

Adjektiven stor och liten är allmänna i hela ägonamnsförrådet och ingår t.ex. i Stor- och Lillbrötan, Stor och Lillbrötet, Storfallet, Storrödjan, Storbrännan, Storsveden, Storkyttan, Storkyttlandet, Storängen, Storlindorna med kontrastnamnet Smålindorna, samt Storslätan eller Storsläten. Motsatsnamn på Stor- och Lill- kan inte alltid påvisas, utan förlederna på Stor- dominerar, som en följd av det enklaste sättet för namngivning genom att bedöma en ort som relativt sett "större" än en annan (se Kiviniemi 1990:83) (ÅÄH 329)

Lillnot-

i t.ex. Lillnotholm Fö, Lillnotsvarpet Sa. Till sb. lillnot 'mindre fjällfisknot' (FO). (LEX)

Lillstu(-)

som beb.namn Lillstu Bö ÅB, Lillstunas (lisstu-) Sa, Lillstugan Na Ki Hi, samt i t.ex. Lillstuberget Su Vå Fö, Lillstugärdan Ho Na Ki, Lillstukällan Ki. Till sb. lillstu 'mindre boningsstuga; sytningsstuga' (FO). (LEX)

Lim-

(ä. li:m- ÅB el. limm-) i Limholm Fö Bo, Limgärdan Br, Limnäs(et) Fi Iö, Limskär Iö Ko Na, Limslätt Bö. Till sb. lim 'kalk, kalksten' (SAOB), syftande på förekomst. (LEX)

Limb(e)r-

i Limbran (limmbron) odl. Br (1853 Limbrona), med Limbermossen. (LEX)

Limp-

(limp-) i Limpan som namn på grund (över 20), berg Sj Es Kb, odl. En He, samt t.ex. Ekholms limpan grund Df, Limpgrundet Iå, Limpkobben Na, jte grundnamn Jullimpan Ky Pä, Rysslimpan Bö Hi Sn Ky. Till sb. limpa syftande på formen. (LEX)

Limpman-

i Limpmanberg (ä. limhman-) Ko (Aspö). Till ett vb? (LEX)

Lims-

i Limsen (limsn) odl. Pä, jte Limsbacken, -källan. (LEX)

Lin-

(li:n-) i omkr. 150 namn, nästan alla i NL öÅB, t.ex. Lindal(en) Sa Ku Ky, Lingärdan allm., Linholm Na NL, Linkull(en) Ko Ki Sj He, Linpotten NL Nä, Linskär(et) Fö Hi, Linsved(en) NL Kb, Linudden Vf Es. Åtm. i många fall till växtordet lin. (LEX)

Linas(-)

(li:nas(-)) som beb.namn Ha Su Ka Kn La samt i t.ex. Linas gärdan Ha, Linas kärret Re. Till kvinnon. Lina. (LEX)

Lind-

(linn(d)-) i t.ex. Stora linden träd Df samt omkr. 200 namn som Linddal(en) sFL, Lindgärdan Jo Ko Pa NL ÖB, Lindhagen ÅL Es Li ÖB, Lindholm(en) Sa ÅB NL Tj, Lindnäs(et) Pa Hi NL, Lindtegarna ÅL Iå, Lindvik(en) Fi Na Pa Te Bo Pe, Lindö Kö Iö Te eller Lindeshagen Ki, Lindeskärret St. Till trädordet lind (ish. skg.namn) eller det följ. LINDA (odl. namn). (LEX)

LINDA

(vanl. linndo) i ca 1200 namn på odl. av olika slag, de flesta i ÖB, t.ex. Lindorna allm., Källindan Ha Ki Iå, Taipal lindan Ho, Sjölindan Te Po, Soldatlindan Nä, Nylindan Kr. Till sb. linda 'trädesåker (ish. ÖB); gräsvall' (FO). (LEX)

-linda

ca 1210 namn. Majoriteten av namnen på -linda är upptecknade i norra Österbotten, men namntypen är tämligen väl representerad i alla fyra landskap, Österbotten (945, Starrmosslindorna, starrmåslindår, odling i Näsby, Närpes, Mossalindorna, måsalindona, äng i Böle, Korsholm, Skrapellindan, skrapellindå, åker i Kaustar, Karleby), Nyland (185, Sjölindan, sjö:lindan, åker i Gundby, Tenala, Nyåkerslindan, ni:å:kärslindån, åker i Paipis, Sibbo), Åboland (45, Hoplindan, ho:plindån, odling i Innamo, Nagu, Davalindan, davalindån, åker i Långnäs, Dragsfjärd), Åland (36, Lindorna, lindåna, åker i Lumparby, Lumparland).

I finlandssvenska dialekter (FOms) är linda allmänt i betydelsen 'gräsbevuxen, oplöjd del av eller invid åker, gräsvall', och sporadiskt i södra Finland och Österbotten 'trädesåker'. I norra delen av Österbotten, där linda är mycket allmänt i åkernamn, syftar också appellativet på åker i bruk, dvs. linda 'ingärdat åkerstycke', i Karleby, 'teg' i Jeppo och Vörå. I Åboland och Nyland kan linda avse 'gräsplan,gräsmatta', vilket framgår i enstaka ortnamn, t.ex. Lindan, som sägs beteckna gräsmattan på en gårdstomt i Nagu.

Enledade namnformer, Lindan, Lindorna är vanliga i materialet. De tvåledade namnen är påfallande ofta plurala, vilket i synnerhet gäller namn med ett lägesangivande proprium som förled, t.ex. Bäcksbrolindorna, åker i Åivo, Karleby. Proprier i förled är överhuvud taget vanliga och ortnamns- eller personnamnsförleder förekommer i nästan hälften av namnen på -linda. Personnamnsförlederna syftar närmast på ägare, t.ex. Annagretas lindan, åker i kyrkbyn, Terjärv.

I de övriga tvåledade namnen på -lindan ingår ofta adjektiv i förleden, t.ex. Gammellindan, Österbotten, Storlindan, allmänt, Lillindan eller Smålindorna, Österbotten, och Långlindan, Österbotten. Jordmån, dvs. sandjord, anges i Sand- eller Sando(g)lindan, som är ett vanligt namn i norra Österbotten samt i Korsnäs i södra Österbotten. Ett mindre vanligt formangivande namn är Pepparkakslindan, åker i Knivsund, Öja, som är rund och har uddiga kanter och liknar en pepparkaka.

Lindorna ligger nära gården eller i byn, vilket syns i förlederna i allmänt förekommande namn som Kvarnlindan (ÖB,vÅL,öNL), Bastulindan (nÖB, öÅB, vNL). En typisk västnyländsk sammansättning är Sjölindan 'lindan mot sjön'. Namnet förekommer också i Åboland och Österbotten. Rotesoldaten har fått sig jord tilldelt i "lindor"; Soldatlindan har belagts i flera österbottniska socknar samt i Snappertuna. (ÅÄH:240)

Lindas(-)

(linndas(-)) som beb.namn Fi Su NL samt i bl.a. Lindas bådan K:stad, Lindas kärr Ho. Till kvinnon. Linda. (LEX)

Linds-

i Lindsby (lins-) Te samt Lindsbäcken Ka, Lindskärr Po. (LEX)

Lingon-

i ett 50-tal namn som Lingonbacka/-en allm., Lingonholmen Iå Kv, Lingonkärret Sa Vå Na, Lingonmossen Le He St, Lingonudden En Sn Iå. Till växtordet lingon syftande på förekomst. (LEX)

Linj-

(linnj-) i Linjen holme Df, Kronlinjen rå Ma och bl.a. Linjebacken Iå, Linjedalen Hi, Linjemossen Sn, Linjensvägen Kr (vid järnväg) samt (lini-) Liniberget, -diket Nä, Liniholm(en) Na Bo. De flesta till sb. linje syftande på rå, elledning el.d. (LEX)

Linnar-

i Linnarkilen En, Linnarnäs by Ki, Linnarstrand Br, Linnarträsk(et) Br Si, Linnarvik Na. Kanske till fiskordet lindare (FO). (LEX)

Linnes-

i Linnesgölen Hi, Linneskärr Po. Kanske till sb. linne, syftande på linrötning (jfr linnes- vNL i FO). (LEX)

Linröt-

i bl.a. Linrötan (-röyton) Sb, Linrötet strand Vå, Linrötanberget Pä och Linrötarkärr Na, syftande på att man rötat lin på platsen. (LEX)

Linsänk-

i strandnamn Linsänkan Mö St, Linsänket Ge Df Sn, samt Linsänksberget Es, Linsänkanpotten Si. Till dial. linsänka, -e el.d. (FO) syftande på rötande av lin. (LEX)

Linu-

i Linuskär (linu-) Na. Oförklarat. (LEX)

Linusas

(li:nus-) som beb.namn Kö. Till mansn. Linus. (LEX)

Lipp-

i Lippan sten Sv Vö samt Lippholmarna odl. Kh. (LEX)

Lisar-

i Lisarholmen (li:sar-) Pä. Kanske till vb lysa (Westman Nyl.ön.:231).(LEX)

Lisas(-)

o.d. (li:s-) som beb.namn Lisas Sa Su Nä Mm Pu La Tj, Lisos Bo Kv, samt i bl.a. Lisasbäcken Iå, Lisasviken Su, Lisisör Or, Lisos knösen Ho, Lisusgärdan Ki. Till kvinnon. Lisa el.d. (LEX)

Liss-

i namn som Lissbrinken Vö, Lissgrundet Mm, Lissgärda Ha, Lisstack vik och Lisström Fö. Till en ä. svag form litsl- av adj. liten (FO). Jfr Lill-. (LEX)

Listar-

se Lystar-. (LEX)

Listen-

i Listenholm (lissten-) Kö. (LEX)

Listers-

i Listersby (lisstærs-) Vå. Till mansn. Livsten. (LEX)

Listes-

(lisstis-) i Listesholmen Pä, jte Listesberget, -varpet och Listesmossen Nb. Oförklarat. (LEX)

Litens

(li:t(e)ns) som beb.namn Sa Ko Si La. Trol. till personbin. (LEX)

Livbärgar-

i Livbärgarbacken Be, Livbärgargrynnan Re. Till dial. livbärgare 'livräddare' (FO). (LEX)

Liv(s)-

i Livslandet (li:vs-) skär Ku, kanske Livskär (li:(v)-) Fö. (LEX)

Ljuder-

i Ljuderbacken (ju:dæ-) gårdsgr. Vö. Till dial. ljuder 'masur på björk' (FO). (LEX)

Ljung-

(jɷnng- el.d.) i ett 70-tal namn, de flesta i sFL, t.ex. Ljungbacken Bo Na, Ljungholmen Fö Ko Pä, Ljungklobb(a) So Ho, Ljungmossen Df Nä, Ljungskär Le Ku Bö Ho Ko Hi, samt beb.namn som Ljungback(a), Ljunghed(a). Till växtordet ljung syftande på förekomst. (LEX)

Ljus-

(ju:s-) i Ljusan odl. Pä, grund St Be Bj, Öljusorna odl. Vf, samt ett 80-tal namn som Ljusberget Fi Ki Si St Nä Ma, Ljusdal So Sj, Ljusgrund(et) Bö ÅB Be Re Or La, Ljusholmen Ge Fö Ki NL, Ljusklobb(en) Sa Ku So, Ljuskläppen Kö Ko Na, Ljuskärr(et) Vf NL Kh, Ljusskär(et) ÅL ÅB Ky, Ljusviken Ki NL Mm, Ljusören So Iö Ho Pä Nä. Till adj. ljus (odl.namn o.d.?) eller vanl. (i skg.namnen) sb. gjusa (FO) el. ljusa 'måsfågel' (Modéer Smål.skg.:82, Zilliacus SNF 55:245), i ngt fall kanske syftande på fiskgjuse. (LEX)

Ljuskan

(ju:skan) odl. Sn. Till dial. ljuske 'ljumske' (FO). (LEX)

Ljuster-

(ju:stær-) i Ljusterskär Lu Vå So och Ljusterslätt odl. Ha, Ljusterskogs beb. Lt. De förstn. till vb ljustra 'fiska med ljuster' (FO). (LEX)

Lo-

(lɷ:-) i ett tiotal namn som Logrund Hi, Loholmen Df Hi En Pe, Loholstret backe Or, Loskäret Hi, Lovarpen Le, Loörarna Vå, jte Lokattudden Bö. Till sb. lo, lokatt 'lodjur' (FO). T.ex. Lobacken Vf Ky, Logärdan Sa Df Pä, Loängen St är väl snarare urspr. namn på Log-. (LEX)

Lobba-

i Lobbabådan Kv, Lobbagrynnan Re. Trol. syftande på att man utmärkt farled med granlubbor 'granruskor' (FO lubba). (LEX)

Lobbas

som gårdsn. Pä. Till ett mansn. (LEX)

Lock-

i bl.a. Lockgärdan Ha, Lockkilen He, Lockviken Kh, Lockängen Db Bo, Lockören Na. Oförklarade. (LEX)

Lockvattnet

Förutom av Erstan delas Åbolands inre skärgård bland annat av ett brett fjärdstråk kallat Lockvattnet som från Iniö går ner mellan Korpo Norrskata och Rimito till Kalsor. Namnet har 1855 skrivits Luckvattnet (tydligen i enlighet med äldre Korpouttal) och 1859 Saltsjö Lopp Vatnet. På finska brukar fjärden på olika håll kallas Lokvesi eller Lopaukko. Mitt i fjärden ligger några små holmar som heter Loppholmarna, på finska Lopholma eller Kirppuluoto.

Benämningen "Gloppet" har övertagits av finnar i socknarna österom och enligt deras språkvanor kompletterats till (G)lopaukko eller (G)lopvesi. Den sistnämnda formen har sedan genom regelrätt övergång av pv till kv förenklats till det finska Lokvesi.

Svenskarna på Korposidan har sedan med tiden övergett sin gamla benämning "Gloppet" och i stället börjat använda finnarnas namn Lokvesi i den delvis översatta formen Lockvattnet. Bara namnet Loppholmarna mitt i fjärden har stått kvar som ett lite överraskande minnesmärke över fjärdens ursprungliga namn. (SKG:152)

Lockan/ar-

i Lockanberget Sn J:stad, Lockarberget Ko. Till vb locka (FO), syftande på att man lockat på boskap. (LEX)

LOD 1

(lɷ:d) i några ängsnamn i Bö, t.ex. Nederlodet, Söderlodet, Hummelkärrslodet = Hummelkärrs stacklodet samt kanske Lodkärren Fö, Lodåkern Ky, Lodören Nb. Till dial. lod, hölod 'stack av hö, löv' (FO), på ÅL stacklod syftande på lövängsareal för en stack. (LEX)

Lod- 2

(lɷ:d-) i Lodgrundet och Lodörarna Pä, som enl. en uppg. syftar på lodning av vattnen. (LEX)

-lod

10 namn. Lod finns belagt i ortnamn huvudsakligen i Brändö i Ålands skärgård. Ett enstaka belägg, Gränlodet, betecknar en äng i Replot.

Namnen på -lod betecknar ängar och lövbrytningsskiften på holmar inom byarna Baggholma, Lappo och Asterholma i Brändö (se Solstrand 1912:32, 64 ff). Flera av namnen har förleder som anger relativt läge som i Nederlodet, Övre lodet, ängar på Ramsholm i Baggholma, Norr- och Söderlodet, lövbrytningsskiften på Birskär och Ljungskär i Lappo. Andra namn har lägesangivande ortnamnsförleder som t.ex. Hummelkärrs-, Munknäs, Stenörslodet, ängar i Asterholma. Alternativt till namnen på -lod förefaller vara namn på -stacklod (se Solstrand 1912: 64 ff).

Enligt beläggen i dialektordsregistret har ordet inte någon direkt terrängbetecknande betydelse (FOms). Däremot syftar synonymen stacklod i ett visst avseende på terräng, dvs. i Kumlinge: "så stort område i skogen som man anser behövs för att få ihop löv till en stack. Denna försökte man få mitt på området" (FOreg). I Brändö avser Stacklod: "ett med lövskog bevuxet område på vilket man enligt ägarens godtyckliga indelning plägar kvista löv så mycket som sättes i en lövstack" (FOreg.). (ÅÄH 252)

Lod-

Lod ingår som förled i Lodkärren, kärr i Föglö, och Lodåkern, åker i Kyrkslätt. Enligt en uppgift från Nykarleby (SLS 617) var lod 'hölod, lövlod' tidigare ett vanligt ord, som förmodades ingå i ortnamnet Lodören. (ÅÄH 253)

Lodd-

i Loddviken vik o. torp Fö Sb. (LEX)

Lodjan

(loddjan) vik Ky. Till ry. lodja, syftande på ett vrak i viken. (LEX)

Lofs-

i Lofsdal (loffs-) by Pa. (LEX)

Loft(es)-

(lofft-) i ett trettiotal namn som Loftbacken Ka, Loftåkern Es, Loftsgärdan Na Sn, Loftesbacken So Te Sj Si Pu, Loftesgärdan So Df Te, Loftesåkern Fb Hi NL. Till sb. loft 'loftsbyggnad' (FO). (LEX)

Log-

(lɷ:(g)- el.d.) i Logen byggnad En och ett 30-tal namn, de flesta i ÅB, som Logbacken Pa, Loggärdan Ho Ko Pa Li, Logskogen Ko, Logstycket Pu, Logåkern ÅB. Till sb. loge 'tröskloge' (FO), jfr Ri- samt Lo-. (LEX)

Logbottnen

grund Nä. Till dial. logbotten 'loggolv' (FO). (LEX)

Loggolvet

flat sten Pä. (LEX)

Lok-

(lɷ:k-) i Lokan odl. Pö, med Lokbäcken, -åsen, Lokkärret He, Lokmossen Li. Kanske till sb. loke 'båge i seldon' (FO). (LEX)

Lom-

1 (lɷ:m-) i några namn i vNL som Lomkärr Iå, Lommossen Te, Lomsjö Ka, Lomträsket Te Iå. Till fågelordet lom 'storlom' (FO). Jfr Kakar-. (LEX)

Lom- 2

i Lomholm (lomm-) Ho (1795 Låmholm). (LEX)

-lom

(-lɷ:m-) i österb. namn på odl., sankmarker m.m. som Loman allm., Storlomorna Kb, liksom Korslom (-lom) Pö Ma, samt t.ex. Lomedan Pe, Lomlindan Nv. Till lånade ortn. bildade till fi. luoma 'bäck'. Däremot återgår t.ex. Lom by Ko, Loman vik Na (lɷ:m-) på fi. luoma 'notvarp' (Pitkänen SKS 418:237-). (LEX)

Lomans(-)

(lɷ:mans(-)) som beb.namn Si St samt i Lomansbacken, -gärdan Fi, Lomansbäcken Pä, Lomansåkern Iå Si. Till släktnamn enl. Granlund SNF 44:325. (LEX)

Lom(en)s

(lɷ:m-) som beb.namn Lomens och Loms Sa. Trol. till personn. (LEX)

-lomma

Gruppen av namn på -lomma som uppgår till ett femtiotal, uppträder enbart i norra Österbotten. Ett tiotal gånger åsyftar namnen bäckar, oftast dock sänkor, vilket återger appellativets betydelse.

Namnen har alltid bestämd form som i Bågas lomman i Kronoby, Sandholmslomman i Purmo eller Starrlommorna i Kronoby. Det osammansatta Lomman är vanligt. Uttalet är -lo:mo, -lo:må. I namnen ingår dialektordet lomma som har lånats från finskan. Betydelsen av finskans luoma är ?bäck, å som rinner ut i större å?. I Österbotten är lomma känt i betydelsen ?långsträckt sänka i terrängen, särskilt om fördjupning som uppkommit genom påverkan av vattenström?, ?uttorkad bäckfåra o.d., som kan vara vattenförande vid högvatten? och ?ställe där vattnet grävt sig in i åbrink, vanligen där bäck eller dike mynnar ut i ån?.

Vid sidan av osammansatta namn förekommer namn som innehåller ett (ort)namn som lägesangivande bestämningsled, som t.ex. Bågas lomman i Kronoby, Sandholmslomman i Purmo. (TER:184)

Lond(es)-

i Londböle (lomm-) by Bo samt (lonnd-) Londholmen Sn Bo och Londesgärda, -kärret Bo. Till ett personn. Lunde el.d. (Granlund SNF 44:325-)? (LEX)

Lopp-

i bl.a. Loppan grund Mu, Lopphagen Pä, Loppholmarna Rim, Loppkleven Fö, Loppudden Ho, Loppvarpet Sa, Loppören Ko. Av växlande urspr. (LEX)

Lora

i Stora och Lilla Lora (lɷ:ra) holmar Fi. (LEX)

Lort-

(lɷ:rt-) i Hästlortarna grund Ho, Oxlorten äng Öj, och t.ex. Lortbrunnen Ho, Lortdalen Ko, Lorthamn Iö, Lortmyra Su, Lortvarpet Fö, Lortviken So Kö, Lortängen Su. Till sb. lort syftande på orenlighet av olika slag. (LEX)

Lorv-

i Lorven (lorrven) grund Vå, jte Lorvbranten, -fladan, -revet. (LEX)

Lorvis

(lorrvis) gård Db, jte Lorvisängen. Till ett personbin. bildat till sb. lorv. (LEX)

Loskar-

i Loskarnäs (losska(r)-) by Pa. (LEX)

Loss-

i Losskyan odl. Iå, Losskär udde Ho. (LEX)

-lot

(lɷ:t-, ibl. -lot) i omkr. 180 namn på skär el. grund i ÅB (125 st.) ÖB NL, t.ex. Lotan Ko Na Hi Bo Mu, Loto Ho, Kvelot Iö, Åmlot Ko, Kattilot Na, Estlotan Si, Replot sn ÖB, Pirklot Mm, Herrlod Kr, Makilo Ky, samt bl.a. Lotfjärden Ko, Lotvattnet Mu, Loto ören Ho. Till lånade ortn. bildade till fi. luoto 'grund', som tydl. i äldre fi. har kunnat syfta på rel. stora skär (Pitkänen SKS 418:87-). Jfr -luoto. (LEX)

Lots-

(lɷ:(t)s-) i beb.namn Lotsens allm. och bl.a. Lotsberget Mhmn Na Hi Ky Pä St, Lotsgärdan Sa, Lotsholmen Fö Hi En Bo, Lotshägnarna Ho, Lotsudden Ku Bo. Till sb. lots syftande på att lotsar bebott el. nyttjat platserna. (LEX)

Lotsstug-

i bl.a. Lotsstugberget Fö Bö En Ky, Lotsstugudden Su. Till sb. lotsstuga. (LEX)

LOTT

(lå:ten vÅL Vf, lotin vÅB ÖB, lotten öÅL öÅB NL) i namn på skogslotter som Jakobas lotten Ec, Baklotten Ka Li, odl. som Lotterna Fö, Nedergårds lotten Vf, Åbacklotten Mu, fiskevattenslotter som Brolotten Iö, Strömslotten Na och t.ex. Rölotten Lu, Vasslotterna Vå, kanske också Lotteråker Fö. Till sb. lott 'andel, skifte' (FO). (LEX)

Lottas

som beb.namn Lottas Fi Ki samt i bl.a. Lottas bergen Fi, Lottas gärdan Ho Iå Bo Lt, Lottasängen Sj Si. Till kvinnon. Lotta. (LEX)

Lovisas(-)

som beb.namn Vå Sv Tj samt i bl.a. Lovisasdövlan Ki. Till kvinnon. Lovisa. (LEX)

Lovan-

i Lovankärr(et) (lovan-) Ka. Till vb lova. (LEX)

Lubb(og)-

(lɷbb-) i Lubbören La, Lubbotallsmossen Vö. Till sb. lubba 'ruska' och adj. lubbog 'yvig' (FO). (LEX)

Lubondas

(lu:bɷnndas) gård Pä. (LEX)

Luck(u)-

i Luckslätt Ge, Luckvik Bö och Luckuskär Kö. Jfr -luka. (LEX)

Luden-

(lɷdi-) i Ludikulla omr. Sj, Ludenkärr Or. Till adj. luden, trol. syftande på växtlighet. (LEX)

Luder-

(lu:dær-) i Luderberg(et) Sa, Luderkojan skog Lt. Till sb. luder 'åtel vid jakt' (FO). (LEX)

Ludga

i Ludga, Kaludga, Långludga, Tenludga öar Ec. Se Farled. berättar, karta 6-7. (LEX)

Ludvigas

som beb.namn (luddvi(:)kas) Sa Kb. Till mansn. Ludvig. (LEX)

Lugn-

i Lugnviken Vf, Lugna grundet Vå. Till adj. lugn. (LEX)

Lugnet

allm. som beb.namn, samt i t.ex. Lugnedalarna skog Ge, Lugnets gärdan Ec. Yngre modenamn som uttr. en förhoppning. (LEX)

-luhta

se -lukt. (LEX)

Luk(-)

(lu:k-) i strandn. Luket Vå, Lukanet Fö, Gamla lukanet So, Lukningen Ec Pa. Till ord för 'plats där man lukat = dragit not i land' (FO). (LEX)

Luk-

Att avsluta notfisket genom att taga upp noten, på land eller is eller i båt, har kallats att "luka" noten (FO). Den förrättningen har åsyftats i ett antal namn på Luk- (lu:k-), bland vilket Luket i Vårdö, Brändö, Houtskär och Nagu har betecknat själva "lukplatserna". Andra namn som Lukarberget i Saltvik, Lukudden i Houtskär och Lukargrundet i Hitis är bildade till verbet luka. I Snappertuna finns ett par strandnamn Nötningen bildade till verbet nöta med samma innebörd (FO). (SKG:181)

-luka

(lɷkɷ el.d.) i odl.namn Lukan Te Es, Kalvlukan Mu, Källarlukan Kr, jte Lukan omr. vid kyrkogård Kb (SAOB L 1119), samt i bl.a. Lukuback Ho, Lukubäcken, -gärdan Te, Lukuberget, -bäcken Es, Lukusveden He, Lukuhaga Si, Lukuåkrarna Pä. Till sb. lucka (FO)?; jfr LYCKA och Luck(u)-. (LEX)

Luk(an-/ar)-

(lu:k-) i Lukstället Sa, Luksta- i Lukstas sund Ko, Lukbacken Ko, Lukklinten Bö, Lukudden Su och bl.a. Lukanberg Ko, Lukarberget Sa Ho Na Pa, Lukargrundet Ha Bö Hi, Lukarplatsen Iö, Lukarstället Vå Bö Ho Na. Till vb luka 'dra not i land' (FO). (LEX)

Lukas(-)

(lu:k-) som beb.namn Lukas Br Bo, Lukos Kb, samt bl.a. Lukasberget Br, Lukas gärdan Su, Lukas sten Iö. Till mansn. Lukas. (LEX)

-lukt

(-lɷkt-) i odl.namn Luktan He Nv, Mässluktan Vö, samt t.ex. Luktabacka He Nv. Återgår på lånade ortn. bildade till fi. luhta 'strandäng' (Lönnr. ordb.). (LEX)

Lullan-/ar-

i Lullanberg(et) Te En, Lullanstenen Vf och Lullarstenen Sa. Till vb lulla 'ropa, locka på boskap' (FO). I Lenas lullan sten Lt ingår däremot sb. lulla 'vagga' (FO). (LEX)

Lump(ar)-

(lump-) i Lumparen fjärd ÅL, Lumparland sn ÅL, Lumparby och Lumpo byar Lu, Lumparsund sund Lu och Lumparlut omr. Fö. Anses vara av fi. urspr. (LEX)

Lumpbisa-

i Lumpbisabacken Si, Lumpbisatorget Mö. Till sb. lumpbisse 'lumpsamlare' (FO). (LEX)

-lund

i odl.namn Lunden allm. samt i hundratals beb.namn som Svealund Ge Fi Jo och allm. Johannelund, Karlslund, Marielund, Sagalund, Furulund, Hagalund osv. Yngre modenamn bildade enl. skandinaviskt mönster. (LEX)

-lund

Sammanlagt finns ett sjuttiotal naturnamn på -lund. Namntypen förekommer huvudsakligen i Österbotten, i någon mån i Nyland, sporadiskt på Åland och i Åboland. Naturnamnen på -lund betecknar oftast åkrar och ängar, i Österbotten ett tiotal gånger skogar eller backar. Namnen är bildade till ordet lund i betydelsen ?mindre trädsamling, liten (tät) skog, dunge, skogsdunge?. Lund ?träddunge? är känt i Oravais, Borgå och Nagu. Ordet ingår i namnen oftast som huvudled i obestämd form. Som bynamn uppträder Björklund i Lemland och Kroklund i Saltvik samt Kråklund i Korsholm. Sockennamnet Lundo är känt från 1300-talet. Senare har man bildat omkring 300 lägenhets- och torpnamn till ordet lund. Dessa ?modenamn? förekommer i varje landskap, men över hälften av dem finns i Österbotten. Skogsnamnen på -lund har ofta ett personnamn som bestämningsled. Helenelund i Korsnäs, Johanneslund i Pargas och Degerby samt Nicklund i Tenala åsyftar skogar, fastän namn av denna typ (förnamn och -lund) vanligen betecknar lägenheter och torp. Lundar har också benämnts enligt läge, som Norrlund och Söderlund i Närpes. Skogsnamnen Gröna lund och Gröna lunden som förekommer i Geta, Dragsfjärd och Pyttis kan vara uppkallelsenamn. (TER:127)

Lunder-

i Lunderböte (lunndær-) holme Kö. (LEX)

Lunk-

i Lunkböle (lɷnk-) by Te. (LEX)

Lunne-

i Lunnedal kärr Ku. Jfr Löne-. (LEX)

Lunt-

i Luntan odl. Fb och Luntgrund Vå. (LEX)

-luoto

Gruppen av namn på ursprungligt -luoto är den största bland lånenamnen på holmar och grund och omfattar ca 180 namn; över 80 procent av fallen finns i Åboland. Det enda f.d. sockennamnet är Replot i Österbotten (1498 Reploth), och bynamnen på -lot inskränker sig till samma Replot samt Soklot i Nykarleby. Namnen har betecknat större och mindre kringflutna land som Kvelot, Leklot, Patlot i Iniö, Loto, Härklot, Volot i Houtskär, Lotan och Hevoslot, Pispalot i Korpo, Hoppilot (av *Hopialuoto) och Katavalot i Nagu samt Estlotan vid Helsingfors, Vasklot vid Vasa (av *Vasikkaluoto), Köklot i Kvevlax och Pirklot, Tailot, Vetlot i Maxmo.

Här har den för svenskan främmande diftongen i -luoto ersatts med långt o, och leden har antingen bevarats som långvokaliskt -lot (i Österbotten ofta -lout) eller förkortats (särskilt i Iniö). I Kyrkslätt har förkortningen lett till former på kort -o som Makilo, Ristlo, Linlo med fallet -t.

Det ingående finska luoto betyder numera 'grund i vattenbrynet' el.d. men har tydligen ursprungligen syftat på större kringflutna lokaler av typen "skär", dvs. 'bergland i yttre skärgård'. (SKG:52)

Lur(ar)-

(lu:r-) i Lurbacken Vf Fb Hi, Lurhagen Jo, Lurudden Ha Sa Po, Luräng Ko och Lurarberget Vf, Lurarnabba Vå, Lurarskatan Ec. Kanske alla till vb lura 'titta, se' (FO). (LEX)

Lurjus-

(lɷrrjɷs-) i Lurjusasbacken Ki, Lurjuslandet odl. Es. Till personbet. el.d. bildad till fi. lurjus 'skälm'. (LEX)

Lus-

(lu:s-) i grundnamn Lusen Mu, Flatlusen Vå samt ett 30-tal namn som Lusgrund Kö Kh, Lushamnen Fö Bö, Lusholmen Na Df, Luskärret Kh, Lusören Fö Ho Si Bo La. Till djurordet lus, syftande på bl.a. obetydlighet. Jfr följ. (LEX)

Lusaren

grund Sa, med Lusargrundet, -udden. Kanske till vb lusa 'befria från löss' (FO). (LEX)

Lusi-

(lɷsi-) i Lusibacken En Lt, Lusiberget grund Ka, Lusibäcken Lt. (LEX)

Luss-

i Lussan källa Df samt Lussgärdan Nä, Lussvik Ha. (LEX)

Lussi(-)

i gårdsn. Lussi Kb, jte Lussibacken, -fjärden, -stranden. Till en form av kvinnon. Lucia. (LEX)

Lust-

(lusst- el.d.) i Lustbacka Te Ky, Lustholm(en) Fö Df Bj Mu, Lustkärr Si, Lustängen Fö, Lustörarna Iå, samt Lustankläppen Fö. Kanske till vb lusta 'förnöja sig' (FO). (LEX)

Lustgården

som namn på odl. Si Pu, höjd Vf, grund Vå Ky. (LEX)

Lusthus-

i Lusthusbacken Ky Li, Lusthusberget Fb En Sj Bo Pä, Lusthusbron He. Till sb. lusthus. (LEX)

Lustig-

(lussti- el.d.) i beb.namn Lustigbacka He och Lustigkulla Sa Fö Pa Ki NL, samt bl.a. Lustigkullen Pa Ki Tk Kr. Beb.namnen y. modenamn. (LEX)

Lusu-

(lusu-) i Lusunäs Ko, Lususkär Na. (LEX)

Lut-

(lu:t-) i Lutan äng En och Lutgrund Na, Lutvik Fö. (LEX)

Luv-

(lu:(v)-) i Luvskäret Vö, Luvören Bj. Till sb. luva, syftande på formlikhet? (LEX)

LYA

(ly:o el.d.) i tiotals namn på klyftor el.d. som Rävlyan allm., Varglyan Ki Br En Pu, Björnlyan Te St, Skogssvinslyan Pä, Estlyan Na, Sköldens lyan Sn, samt t.ex. Lyberget Te. Till sb. lya 'lya, håla, koja' (FO). (LEX)

-lya

Hål, grottor och berg betecknas ibland med namn på -lya, oftare i Nyland än i Åboland och Österbotten. För Åland saknas belägg på sådana namn. Exempel på namntypen är Lyorna och Grävlingslyorna i Snappertuna, Rävlyan i Dragsfjärd, Västanfjärd, Snappertuna och Kyrkslätt. Björn-, Orm- och Utter- ingår också i namnen på -lya. Namnen är bildade till ordet lya ?klyfta?, ?grotta?, ?hål? och ?bo?. (TER:90)

Lybeck(s-)

som beb.namn Lybeck Kr (libik) samt Lybeckforsen Kr, Lybeckhällen Ky, Lybecksrevet Kv, Lybeckslätten Kb. Trol. till personbet. bildade till lybeckare 'person från Lybeck'. (LEX)

LYCKA

(vanl. lyttjon el.d.) i ett drygt tiotal namn på små odl., de flesta i ÖB, t.ex. Hungrolyckan Pe, Rilyckan Je, Brännlandslyckan Vö och Lyckan Ha Vf Df En Bo. Dessutom i viknamn som Tegellyckan Bj, Högskärslyckan Re samt t.ex. Lyckeberget, -gölen, -kullen Vf, Lyckeviken Pä, Lycketået Vö. Till sb. lycka 'åker el. äng som skjuter in i skog' (FO). Jfr -luka. (LEX)

-lycka

Ägonamnen på -lycka förekommer mest i Österbotten, och i övriga områden i enstaka fall. Utöver åtta österbottniska ägonamn ingår -lycka också i sju namn på vikar, t.ex. Lustholmslyckan i Björkö.

App. lycka f. har belagts i Nykarleby och Lappträsk, där det avser 'åker eller äng som skjuter in i skog eller är omgiven av skog' (FOms). Sb. lycka, i fsv. lykkia, verbalsubstantiv till lykkia 'stänga in' (till stammen i lock), betyder 'inhägnad åker, äng', men har ursprungligen syftat på hägnad och gärdsgård (SAOB L 1264, 1272). (ÅÄH 125)

Lyckas(-)

som beb.namn Bo Pä samt i Lyckasåkern, Lyckas Sjöåkern Pä. Till en form av mansn. Lydeke. (LEX)

Lydarn

(ly:darn) skär Ko. (LEX)

Lydas-

el.d. (ly:d-) i Lydanberg Sn, Lydanklint (li:dan-) Fö, Lydasberget He Pä, Lydesberget Nä, Lydesklimp Bo. Till vb lyda(s) 'lyssna' (FO), syftande på att man lyssnat efter boskap. (LEX)

Lydias(-)

som beb.namn Su samt i Lydias brottet grund K:stad, Lydias kläppen Fö. Till kvinnon. Lydia. (LEX)

Lyftar-

i Lyftarstenarna Na, som anv. för kraftprov. (LEX)

Lyften-

i Lyftenberget, -mossen, -träsket Si. (LEX)

Lys-

(ly:s-) i Lysan odl. Br Sn, kanske Lyskyan Iå, Lysvarpet Bo. Till vb lysa, jfr BLEKA. (LEX)

Lyss(an/ar)-

(ly:s- el. lyss-) i Lyssberget Hi Pä, Lyssklinten Hi, Lysskärret Bo samt Lyssanback Re, Lyssanberget Ki, Lyssanstenen Kh Bj Kv Or och Lyssarbranten Na, Lyssarholmen La, Lyssarklint Ko. Till vb lydas 'lyssna' (FO), vanl. syftande på att man lyssnat efter boskap. Jfr Lydas-, Lyssnan-, Lystar-. (LEX)

Lyssnan/ar-

(ly:sn-) i Lyssnanberget Pä, Lyssnarkulla Pa. Jfr föreg. (LEX)

Lystar-

(lisstar-) i Lystarberg(en) Fi Le, Lystarklint Sa Jo. Till vb lysta 'lyssna' (FO), jfr de föreg. (LEX)

Lytto

(lyttɷ) odl. Sa (ä. lycktɷ), jte Lyttobacken, -botten, -ängen. (LEX)

Lytts

som beb.namn Tj Kb samt i Lyttsbacka Vb Tj, Lyttsmossen Kr Tj. Till personbin. bildade till adj. lytt? (Karsten SB II:217) (LEX)

Lå-

(lå:-) i Låbottnen, -revet, -udden St, Lånäs, -äng Bo. (LEX)

-låda

(-lå:d-) i Lådan odl. Lu, Knåplådan vik Nä, Kullamors lådorna grottberg Öj. (LEX)

Lådi-

(lodi-) i Lådibacka och Lådiäng He. (LEX)

Låg-

(lå:g-) i Lågan grund Ge, varp Sa Ky, Dom låga grund Ku samt ett par hundra namn som Lågbacken ÖB, Lågbergen Jo Bo Nä, Låggrund(et) Bö Na En Iå Db Ky Nä, Lågholm(en) Vf En Iå Nv, Låglandet skär Kö Bö Ko Hi Hgö, odl. ÖB, Lågskär(et) ÅL Ho NL, Lågören Ku Bö NL, Låga Salungen Bö osv. Till adj. låg syftande på formen (mots. Hög-). (LEX)

Lågorna

(lå:gona) skog Fi, kärr Ho. Trol. till dial. låga 'kullfallet träd' (FO). (LEX)

Låkan

(lå:kan) holme Sa. (LEX)

Lån- 1

(lå:n-) i Lånholm (8 st.) Bö Iö Na Hi, Lånviken Vå. Till ett ä. ord för trädslaget 'lönn', jfr Lönn- (Lönö- o.d.), eller = följ. (LEX)

Lån- 2

i Lånträsket sankmark Bj. Till adj. luden (i sÖB lå:n), syftande på växtlighet. (LEX)

Lång-

(ä. la:ng- el. lanng- ÅB ÖB, ä. lanng- el. lonng- ÅL NL) i Långan odl. Nä, Han långa grund Ko samt i omkr. 7000 namn som de allm. Långback(a)/-en Sa Ko NL ÖB, Långberg(et), Långbådan ÅL ÖB, Långdal(en), Långgrund(et), Långgärdan, Långhagen, Långholm(en), Långkleven ÅL ÅB, Långkläppen ÅL sÖB, Långkyan NL, Långkärr(et), Långmossen, Långnäs(et), Långskär(et), Långstrand(en), Långtegen, Långträsk(et) NL ÖB, Långudden, Långviken, Långängen, Långören, ibl. t.ex. Långa grundet ÅL, Långa Kuggskär Kö. Till adj. lång, syftande på långsträckt form. Särsk. på ÅL förek. namn på Land-, Lang-, Lann- som återgår på urspr. Lång-. (LEX)

Långbergs-

i Långbergsöda (lammbærs-) by Sa. Till ett personn.? (LEX)

Långers-

i Långersö (lonngærs-) Vå, ibl. tidig. skrivet Långgårds-. (LEX)

Lång(es)

som beb.namn Lång (la:ng) Nä (el. lonng) Pö Ma, Långs (lanngs) Vö, Långis Si. Till personn. Lang el. Lång. Jfr Langis(-). (LEX)

Långpannan

odl. Le Nä. Till dial. långpanna 'stekpanna av plåt för ugnsstekning' (FO). (LEX)

Långsmal-

i Långsmalmossen Te, Långsmalstycket Mu. Till adj. långsmal. (LEX)

Lår-

(lå:r-) i Låret odl. Li = Lårstycket, Bässlåret skär Ho, Storlåret teg Kn, samt Lårberg(et) Iö Ko, Lårviken En Bo Py. Åtm. de förstn. till sb. lår 'lår på ben' (FO), syftande på formlikhet. (LEX)

Lås-

(lå:s-) i Låset odl. Iö, Låsholmen Na, Låskyan, -skogen, -åkern Iå, Låsviken Mm. Till sb. lås, syftande på vad? (LEX)

Lä-

(læ(:)-) i Läklobben Nä, Läsundet Si, Lävik(en) Sa Bo. Till sb. 'skydd mot vind' (FO), el. i ngt fall = Led-? (LEX)

Lädu-

se LADA. (LEX)

-läge

(-le:ge) i Nyläget grynnor Ec, Ploganläget fiskeplats Kö samt Läget (le:jæ) sänka Ko Jurmo. De förstn. till sb. läge i ngn betyd. (SAOB), det sistn. trol. till adj. låg. (LEX)

LÄGD

(læ:gd, i delar av ÖB læigd) i ett 80-tal namn på sänkor, odl. el.d. i öNL ÖB, som Lägden Mö St Py ÖB, Björnlägden Bo, Långlägden Ma, Finnholmslägden Mu, Lerlägden Kb, samt bl.a. Lägdbetan Nv, Lägdgärdan Tj Pu, Lägdesändan Re. Till sb. lägd 'däld'. (LEX)

-lägd

Namnen på -lägd omfattar ett hundratal. Över 60% av dem påträffas i Österbotten, medan Åland och Åboland saknar lägd-namn. Namnen har övervägande bestämd form singularis som i Vattulägden i Nykarleby, ibland bestämd form pluralis som i Kråkbärslägderna, Stocklägderna i Malax. En tredjedel av namnen har formen Lägden. Namnens uttal är i singularis -leigde eller -legdin, -legden och -le:gdin i Österbotten. Former på lång vokal dominerar i Nyland. Namnen betecknar ofta sänkor, sankmarker och åkrar. Namnen är bildade till ordet lägd, en avledning av adjektivet låg. Betydelsen är ?däld, sänka, fördjupning?, ?öppen plats mellan höjder?. Namn på sankmarker och backar ingår ofta i namn på -lägd. Men de kan också vara ortsbeskrivande, som Sandlägden i Nykarleby, Stenlägden i Nedervetil, Tistronlägden i Malax och Storlägden i Tjöck.

Vanligen betecknar namnen på -lägd sänkor och sankmarker, men Kvarnlägden, Palofjärdslägden, Smalalägden och Storlägden i Karleby åsyftar ställen i bäckar eller åar. I namnen ingår Karlebydialektens lägd i betydelsen ?djupaste faret i en å?. (TER:103 o 192)

LÄGER

(le:g(æ)r-) i Väster-, Österlägret skär Vå, Lägret notvarp Ho, Bottenlägret och Skräddarlägret skötplatser Ho, Skötlägret och Krokskötlägret stränder Ko, Rundeslägret strand Bj, samt Lägret skog Li, fält Py och Lägerkällan, -skogen Li, Lägermalman Pä. Till sb. läger 'lägerplats' (FO), syftande på fiskare el. (de sistn.) militärläger. (LEX)

-läge(r)

Också några namn på -läge(r) förefaller att ha haft en liknande syftning. Det är namn på skötgrund som Nyläget i Eckerö, med motsvarigheter i Stockholms skärgård (Stahre, s. 153), samt Bottenlägret och Skräddars lägret i Houtskär och Krokskötlägret i Korpo. Just i Åboland har ordet läger belagts för 'grunt ställe där strömmingen leker, skötfiskeplats' (FO). (SKG:184)

Läggan-

i Läggangrundet Br, Lägganharun En. Till vb lägga 'lägga nät' (FO). (LEX)

Lägg(e)-

i Läggen grund Iå samt Läggeörarna (læddj-) Re. Till sb. lägg 'underben' (FO), el. vb lägga. (LEX)

-läggning

Nära besläktade är säkert några österbottniska namn på -läggning, som Skötläggningarna i Bergö, Norrgrundsläggningen i Replot. Ordet läggning är känt med samma betydelse som de föregående (FO). (SKG:184)

Läggning(s)-

i t.ex. Norrgrundsläggningen skötplats Re samt Läggningbåda Ha, Läggningsskär Le. Till sb. läggning 'rad av skötar' (FO). (LEX)

-lägn(a)

Lika förhåller det sig med de omkring 90 namnen på -lägn(a) som till största delen är åländska namn på grynnor. Som exempel kan nämnas Lägnorna i Föglö och Kökar, Lägnen i strömmen och Trutlägnorna i Kökar, Söderlägnen i Sottunga, Kalkskärs lägnen i Korpo, Korslägnarna i Nagu och Lägnarna i Pellinge. Ordet lägn(e) anges ha haft betydelsen 'rad av utlagda skötar' (FO). (SKG:184)

LÄGN(E)

(lænngn-) i ett 80-tal namn på fiskeplatser el.d. i sÅL ÅB, som Lägnen Fö Kö, Lägnarna Fö Bo, Lägnorna Kö, Gåsharlägnan Fö, Lägnen i strömmen Kö, Trutlägnan Fö So, Måsskärslägnen Ko, Knivlägnen Na, samt bl.a. Lägnknobban Fö, Lägnsund Ko. Till sb. lägn(e) 'rad av skötar; sköt- el. nätläggningsplats' (FO). Jfr LAGN(A) och -längd 2. (LEX)

Läkter-

(læcktær-) i Läktern odl. Mm, Läkterberget Ha Po, Läktergrund Lf. Till sb. läkt(er) 'läktare' (FO), trol. syftande på formlikhet (avsatser). (LEX)

Lämes

(læ:mes) hn Ku. (LEX)

Lämp-

(læmp-) i Lämpholmen Sn, Lämpmossen Py. (LEX)

-län

(-læ:n-) i odl.namn Malmlänet och Korslänet Es, Sandgropslänet He samt Övre, Nedre länet och Viklänet delar av Si, Torparlänet kyrkojord J:stad. Till sb. län för ngt slags område (FO). (LEX)

LÄNDE

i strandnamn Ländet och Norrländet En, Ökstockländet En Sn, Båtländet Sn (alla -læ:nde), trol. också Läne(udden) Br, Båtlänet och Ökstockslänet Te (-læ:ne), samt Långländ (-læ:nd) Bj, Sjöländet (-lænndæ) Mm, och Ländesklobben Sn, Ländesgärdan, -örarna Bo. Till sb. lände 'landningsplats för båt' (FO) eller (de sistn.) syftande på upplandning. Jfr Nyländan, Sidländet och följ. (LEX)

-lände

I västra Nyland har antecknats några strandnamn på -lände, som Båtländet i Tenala, Norrländet i Ekenäs och Ökstockländet i Snappertuna. Besläktade med dem verkar de åboländska Tjuvaländan i Pargas och Anländorna på Själö i Houtskär. I Replot finns ett viknamn Ländningen och i Vårdö ett viknamn Jan Henrikas ländningen. Verbet lända för 'landa' och subst. lände för 'landningsplats' är kända från dialekterna (FO). (SKG:202)

LÄNDNING

i strandnamn Jan-Henrikas ländningen (lænn-) Vå, Länningen (læninjæn) Bj, Länningsvik Re. Till ett sb. ländning för 'landningsplats'? Jfr föreg. samt UPPLÄNDNING. (LEX)

LÄNDSTAD, -STÄDE

i Ländstan (læ:nstan) Bo, (lænnstan) odl. Tj, Ländstaudden, -viken Ge samt Ländstädet (læ:nstæ) odl. Iå Ka Lf, Lönnstäder omr. Ho. Till sb. ländstad, -städe 'landningsplats för båt' (FO). (LEX)

Ländsta-

På andra håll har man haft Ländsta-namn i formen Ländsta(de)n i Karis och Borgå och Lönnstäder för en strand i Houtskär samt Ländsta udden i Geta. Stränder med namnet Ländstället förekommer i Vårdö och Brändö. De ingående orden ländstad, -ställe, -städe finns alla belagda för 'landningsplats' (FO). (SKG:202)

LÄNDSTÄLLE

(lænn-) i strandnamn Ländstället Bö Vö Pu, Gustavs ländstället Vå. Till sb. ländställe = föreg. (FO). (LEX)

Läng-

i Längskär (lænng-) Kö Ku, samt i Längjan (lænnjan) odl. Iå, Längorna (le:njɷna) äng Ma, samt Längjoåkern (lænnjo-) Fb, Längegrynnan (le:ngæ-) Bo. Jfr LÄGN(E) och följ. (LEX)

-längd 1

(-lænngden) i några odl.namn i ÖB, som Mittilängden Nä, Källängden Öv, Stortihagalängden Ma. Till sb. längd (FO) syftande på stycke, del. (LEX)

-längd 2

(lænngdn) i några grundnamn i vNL, Ropan-, Väster-, Österlängden och Rätlängden En. Trol. = LÄGN(E). (LEX)

Längre

(lænngær) i bl.a. Längergärdan Lt, Längerängen Si St, Längre hagen Kb, Längre maren La, Längre Hömossen Tj. Till komp. längre av adj. lång. (LEX)

Längs-

(lænngs-) i odl.namn Längs vägen Pö, Längs ån Nb. Prepositionsnamn som angett sträckning. (LEX)

Längst-

i Längstängen (lænngst-) Bo. Till superl. av adj. lång. (LEX)

Länk(an)-

(lænk-) i Länksjön Tj (mellan två andra), Länkanstenen Bj. (LEX)

Läns(an)-

(læns-) i Länshagen Nb, Länsholmen St, Länsanskär Hi. (LEX)

Länsman(s)-

(lænsman-) i Länsman(nen) allm. som namn på grund, sten el.d., Länsmans beb. Jo Ki He Py Sv, samt bl.a. Länsmansberget Sa Pa Ki Pä, Länsmansgrund(et) allm., Länsmansstenen Vå Kö Po. Till personbet. bildad till sb. länsman. (LEX)

Länt-

i Läntbacka (lænt-) odl. Te. (LEX)

Läpp-

(læpp-) i Läpp(by) by Ka, med Läppträsket samt ä. Läppholmen He och Läppskär En. Oförklarade. (LEX)

Lärarens(-)

(læ:rar-) som beb.namn Fi Bj samt i Lärarsgrundet La, Lärarsgärdan Mu. Till personbet. bildad till yrkesbet. lärare. (LEX)

Lärftespacken

grund Na (med vit rand över). (LEX)

Lärings-

i Läringsnäs Fö. Till sb. läring 'lärling' (FO). (LEX)

Läsar-

(læsar-) i Läsaren bykyrka Bj samt Läsarback, -diket, -täd Bj och Läsarstenen Sb, jte Lässtubäcken Öv. Till vb läsa syftande på religiösa sammankomster, ofta skriftskola. (LEX)

Läst-

(læsst-) i grundn. Lästen Fö, Roslinskans lästen Ko samt Lästbacka torp En, Lästholmen Bo, jte Lästträdsstubben Fb. Till sb. läst 'skoläst' (FO), syftande på formlikhet. (LEX)

Lätan-

i Lätanpotten (lætan-) Re. Till vb läta 'låta', med oklar syftning. (LEX)

Lättjan

(lættjon) odl. Df. Till sb. lättja. (LEX)

Löbbers-

i Löbbersvik (löbbærs-) Fi. (LEX)

Lödjan/ar-

i Lödjangrundet (lyddjan-) Fö, Lödjarudden (liddjar-) Bö. Till vb lödja 'klippa sommarull av får' (FO). (LEX)

Lögar-

(lö:gar-) i Lögarberget, -grundet Vå, Lögarviken Lu. Till vb löga 'bada i sjön' (FO). (LEX)

Lök-

(lö:k-, i Jo vÅB löck-, lyck-, öNL löuk-) i ca 150 namn vid kusten i sFL som Lökberget Åb NL, Lökgrund(et) ÅB NL Sb, Lökholm(en) ÅL ÅB NL, Lökkil Jo Fö Iö Ho, Löknäs(et) ÅL ÅB Br, Lökskär ÅL Na Hi Bo, Lökvik(en) ÅL ÅB, Lökäng(en) ÅL ÅB Pä, Lökören So Ku Si Pä Py. Till växtordet lök, syftande på ngn lökväxt. (LEX)

Lönn- 1

(vanl. lönn-) i Lönnen holme Ec och (lönæn) äng Ho, Storlönnen Sn, Bolo lönnen Es samt beb.namn som Lönnbacka NL, Lönnkulla Si och Lönndal Sn He Si, Lönnholmen (lyn-) St Py, Lönnviken Fb, Lönnören Hi, trol. också Löneback (löne-) Iö, Lönöholm Ho, Lönöholm(en) (lönö-) Ma och Lönöklobb (lynö-) Iö, Lönestubb odl. (löne-) Ko, kanske Lönekärret (lyni-) Li, jfr Lån-. Till trädordet lönn (FO). (LEX)

Lönn- 2

(vanl. lönn-) i bl.a. Lönnbådan Sa Le Kö, Lönngrundet Le Pa Kar, Lönnhamnen Fö Ho, Lönnkammaren berg Fö samt (utt. lö:n-) Lönngrundet, -kärret Mu, Lönnör Or. Till ä. lönn- 'dold, hemlig' (FO lönn-). (LEX)

Lönsk-

i Lönskmossen (lö:nsk-) La. Till adj. lömsk 'falsk, opålitlig' (FO). (LEX)

Löp-

i Löpberget St, Löpgloet Db och Löpgrundet Iå (lö:p-), samt Löpsundet Be Ma och Löpö Gus (löyp-). Jfr Näverlöpan (löypɷ) Tj, och följ. (LEX)

Löpan/ar-

(vanl. lö:p-) i Löpanbacken Kb, Löpanberget Kö Lt och Löparbacken Pa, Löpargärdan Nb, Löparkleven, -klint, -slätten Fö, Löparängen Ku. Till vb löpa för 'flå näver el. bark av träd' (FO) eller i ngn annan betyd. Jfr följ. (LEX)

Löpar-

i Löparen (lö:p-) skär Vf, med Löparören, -fjärden, och (löyp-) sten Mu, samt Löparö(n) (lö:par-) Si. Kanske till ä. löpare 'budbärare, kurir' (SAOB). (LEX)

Löpes-

(löypes- el. lö:pes-) i Löpesberget Db, Löpeshällen Ku Ho, Löpesklobben Hi, Löpesnäs Fö Na Hi. Jfr de föreg. (LEX)

Lördags-

(lö:rdas-) i t.ex. Lördagsbacken Pu, Lördagsgärdan Br, Lördagsvarpet Ge. Till sb. lördag av olika anl. (LEX)

Lört-

i ä. Lörtviken En stad, = Södra viken (Skitviken). (LEX)

Lös-

(vanl. lö:s-) i bl.a. Lösberget grund La, Lösbacka Si och Lösdal- Bo (löus-), Lösholmen Ki, Lössandarna grund Na, Lösåkern Es, Lösöra bete Ec. Åtm. en del av namnen till adj. lös. Däremot har Lösbacka Tj, Lösholmen Pu, Lösstenen Vö ansetts inneh. sb. löss 'lus' (FO). (LEX)

-lös(a)

(-lö:s(a)) i ett tjugotal namn som Daglösa by Sa, Kyrklösa bete Su, Namnlösa(n) grund Le Vå Fb Br Re, -lösen berg Iö, mosse Sn, Nick- el. Nyttlösan udde Fö, grund So, Brödlösan odl. Ho, torp Pa, Fisklösan vik Na, Matlösharun Hi, Daglösen äng Iå, Makalös odl. La Sv samt Namnlösingen grund So. Åtm. flertalet s.k. bristangivande namn bildade till adj. på -lös. (LEX)

Lösen(-)

(ä. löusn(-)) el. Lösnarna odl. Sn, med delar som Antby-, Back-, Klockars-, Sonalösen, samt omgiv. Lösenbergen, -bäcken, -åkern. Kanske till sb. lösen syftande på inlöst jord el.d. (SAOB). (LEX)

LÖT(A)

(lö:t-, i NL löyt-, löut-) i ett hundratal namn på strandängar o.d., de flesta i nÖB, t.ex. Löten Ge Ha Si Kr, Lötet Sa Kö He Si Pä ÖB, Lötan och Lötonet Pä, samt i motsv. namn som Lötgärdan Pä La, Lötäng(en) Ha Si, Löteberget, -diket Sa, Lötesbäcken Kv Vö. Till sb. löt 'tillandning, strandäng' (FO). (LEX)

-löt(a)

Också namnen på -löt(a) är sammanlagt ett hundratal, största delen av dem namn på strandängar o.d. i norra Österbotten. Namnen har genomgående bestämd form på -löten eller -lötet (-lö:ti), som i Alholms löten i Öja, Varvslötet i Pedersöre, Rörbådalötet i Munsala. Söderut finns enstaka fall som Lötan (löuton) i Sideby, Västra och Östra lötet i Saltvik, Lötet (löute) i Sibbo och Lötan (löuton) och Lötonet i Pernå. Ordet löt är känt från Österbotten med betydelsen 'tillandning, strandäng' (FO). Ofta blir det en dateringsfråga om namnen har införts som viknamn, strandnamn eller odlingsnamn. (SKG:135-136)

-löt

Ingår i 115 namn, varav över 60 procent betecknar åker eller äng. Den övervägande delen av namnen finns i norra och mellersta Österbotten. Ett mindre antal namn påträffas på Åland och i Nyland. Liksom lid-namnen betecknar namnen på -löt ofta strandängar, t.ex. Lötet (lö:ti), strandäng i Österö, Maxmo, Kråkholmslötet (krå:khålmslö:ti), strandäng i Kantlax, Munsala. Namnen uppträder i neutrumform i mellersta Österbotten och i Munsala, men i allmänhet i feminin form i övriga delar av norra Österbotten, t.ex. Högögrunds löten (hö:gigrons lö:te), äng i Larsmo.

App. löt, fsv. löt 'betesmark, utjord', är en avljudsform till vb. luta och har en ursprunglig syftning på 'lutning, sluttning' (Hellquist 1948, SAOB L 1956 f). Ordet är allmänt belagt i österbottniska dialekter i betydelsen 'naturlig äng på upplandad havsstrand, fuktig strandäng', samt speciellt 'betesmark' i Solv, Replot, Maxmo, Vörå (mÖB), Pedersöre-Purmo (nÖB;FOms)

Nästan hälften av namnen är enledade. I de tvåledade namnen har en stor del av namnen ett lägesangivande ortnamn som förled. Zilliacus (1989:135 f) konstaterar, att det ofta är en dateringsfråga om namnen i första hand har betecknat stränder eller odlingar. (ÅÄH 313)

Lötas

o.d. (lö:t-) som beb.namn Lötas Si (löutas) La, Lötes Ge, Lötis Or. Till personbet. bildade till sb. löt. (LEX)

Löv-

(lö:v-) i omkr. 400 namn som Lövbacka och Lövkulla beb. NL, Lövdal(en) Jo Fö ÅB NL Mm, Lövgrundet Fi Ko Na En Iå, Lövholm(en) allm., Lövnäs(et) Pa Ki NL La, Lövskär(et) Fö ÅB Iå La Mu, Lövsveden ÅL Ki Sn ÖB, Lövö(n) Vå Hi NL Lf. Till sb. löv, vanl. syftande på lövskog/lövtäkt. (LEX)

Lövan/ar-

i Lövanören (löuv-) Bo, Lövargärdan Fö. Till vb löva 'bryta löv till foder' (FO). (LEX)

Lövhus-

i Lövhusbäcken (löus-) Nv, Lövhusgrund Sv. Till sb. lövhus 'lövlada' (FO). (LEX)

Lövlad-

(vanl. lö:vlædu-) i Lövladan äng Na, -ladorna myr Sa, samt Lövladukärr(et) Br En, Lövladunabben Öj. Till sb. lövlada 'lada för foderlöv' (FO). (LEX)

Lövsal-

(lö:vsa:l-) i Lövsalen odl. Fö En Ka, Lövsalsbacken Kr. Till sb. lövsal. (LEX)