Namnledslexikon:Å
Å
(å:) i ett par hundra namn på åar, bäckar, s.g.s. alla i NL ÖB, som de allm. Ån, Lillån, Storån och t.ex. Svibyån Jo, Åbo ån Åbo, Gennarbyån Te, Svartån Po Ka, Ingarskilaån Iå, Illby å Bo, Verån ström St, Kasaån Sm, Molnån Tk, Vörsån Vö, Paloån Kb, samt i namn som bynamnen Nordanå, Sunnanå Df, Östanå Vf och gårdsn. Nordanå Si. Dessutom i hundratals namn som de i NL ÖB allm. beb.namnen Åbacka, Ånäs m.fl. och bl.a. Åbron, Ågärdan, Åhagen, Åkärret, Åliden (ÖB), Åminnet, Åängen. Till sb. å. (LEX)
-å
i namn som Sunnanå varp Ko, Östanå strand Iö och Västerå sanden vik Hi. Till adv./prep. å 'på'. (LEX)
-å
Namnen på -å uppgår till ca 200. Ett hundratal av dem förekommer i Nyland, ett åttiotal i Österbotten. I östra Åboland finns några fall och på Åland ett par namn. I södra Finland finns bebyggelsenamn som återgår på ursprungliga å-namn. Detta fenomen tyder på hög ålder på de underliggande å-namnen. Ytterst på naturnamn på -å återgår sockennamn som Ingå , Sibbo och Sjundeå samt Borgå och Esbo. På ånamn återgår också bynamnen Pederså i Kimito och Svartså i Borgå.
Bynamnen Nordanå och Sunnanå i Dragsfjärd och Östanå i Västanfjärd har paralleller i bebyggelsenamn som Östanträsk i Hammarland och Nordan-, Sunnanvik i Sjundeå. Namnen bör uppfattas som primära bebyggelsenamn, åsyftande bebyggelsens läge ?norr om?, ?söder om?, ?öster om? ån, träsket eller viken.
Det kan framhävas att å-namn i den mån de överförts på andra namnbärare har kommit att beteckna bebyggelser. Ytterst sällan har de övergått till att beteckna närbelägna naturlokaler. Exempel på undantagen är Ån i Munsala som betecknar åkrar, Lillån som åsyftar både ån och gårdsgruppen med odlingar i Lappfjärd eller Långån i Karis som har gett namn åt viken som den utmynnar i.
Namnen är bildade till substantivet å. I allmänhet har namnen bestämd form på -ån, oftast med uttalet -å:in. I norra Österbotten förekommer former på -å:gi, å:gen, i mellersta och södra Österbotten -o:wen eller -oåen.
Obestämd form förekommer i bebyggelsenamn som ytterst återgår på ånamn samt i sådana ånamn, vilka har ett sockennamn som bestämningsled och används bara i mer officiella sammanhang, t.ex. Borgå å, Esse å, Ingå å, Lappfjärds å eller Närpes å och Malax å. Bestämd form överväger däremot i ånamn som har bynamn som bestämningsled, som i Antskog ån och Skuru ån i Pojo. Äldre belägg låter oss dock förstå att obestämd form tidigare var vanligare än i våra dagar.
De nyländska ånamnen är huvudsakligen bildade till bynamn. Ett tjugotal gånger alternerar dessa namn med namnformen Ån, men en särskiljande, lägesangivande bestämningsled tycks ha varit av vikt, inte minst därför att åar ofta rinner genom flera byar. I Esbo finns Mankån i Mankby och Myntån i Myntböle samt Gumböleån i Gumböle. Det framgår således av exemplet hur samma å kan ha olika benämningar på olika delar av ån. Samtidigt är Mankån och Myntån exempel på elliptisk namnbildning.
I de österbottniska ånamnen ingår däremot sällan bynamn. Där är lägesangivande bestämningsleder bestående av naturnamn vanligare än i Nyland. Exempel är Kimoängsån i Oravais, Långängsån i Pedersöre, Nabbskogsån i Nykarleby. Allmänt taget kan man säga att denna namntyp bland ånamnen inte är särskild vanlig. Terrängbeskrivande bestämningsleder påträffas oftare i Österbotten än på andra håll. Vanliga bland dem är Storån och Lillån, av vilka ?lillåar? ofta är förgreningar av större åar, som Lillån i Närpes. Lillån är vanligare än Storån både i Österbotten och Nyland. Typiska är också namn som hänvisar till formen som Bredån, Långån och Trångån. Enbart till Nyland hör Kyrkån, som betecknar en å som rinner förbi kyrkan. (TER:176)
Åbb(-)
(obb-) i beb.namn Åbb Kn, Åbbel Nä samt i bl.a. Åbbansback, Åbbenasbacka Kn, Åbbelängen Nä. Till mansn. Ubbe el.d. (Ahlbäck Korsnäs hist. s.73, Närpes hist. s.112). (LEX)
Åd-
(å:d-) i tiotals namn som Ådbådan Ku Ma, Ådgrund(et), Ådholm(en) Na Hi Ky Es Si Pä, Ådkärret Ku, Ådmossen Re, Ådskär(en) ÅL Na Hi Iå, Ådö(n) Ku Na En Sn Vb, jte Ådungsskäret Hi. Till fågelordet åda 'ejderhona'. (LEX)
ÅDRA
(å:dr-) i ett trettiotal namn på strömmar, vattendrag som Ådran Fi Ha Sn Ma Sv Re Kv och bl.a. Holmådran Fi, Kaldersådran Jo, Kungsådran Ki Sn Ka Mm, Blindådern Kh Kv, Kilsorådran Kv, samt i Åderbron Sn, Åderkällan Ho Pa. Till sb. ådra 'vattenåder'. (LEX)
-ådra
se -kungsådra, -ådra (TER)
Åg-
(å:g-) i Ågen f.d. sund Iö, Getö ågen strand Fö. Till växtordet åg/ag (säv?) (FO). (LEX)
-åg
Växtbetingade är antagligen också några namn på -åg, Getö ågen för en strandäng i Föglö och Ågen för ett f.d. sund i Iniö, kanske också Åen som betecknar en sankmark på Korpo Kråkskär. Ordet ag, dial. åg (FO), syftar på strandväxten Cladium mariscus. (SKG:142)
Åk(an/ar)-
(å:k-) i Åkedet Ko, Åkkärr Kh, Åkväg Kö samt Åkanberget Ki Te En St, Åkarberget Sa, Åkarvägen He. Till vb åka 'köra (vintertid)'. (LEX)
Åkes(-)
(å:kes) som beb.namn Fi Ha Pä Lt Ee samt i Åkesbacken Vö, Åkesberg Ha, Åkesgärdan Öj, Åkesholm Bo. Till mansn. Åke. (LEX)
ÅKER
(å:kær el.d.) i över 10 000 namn på odlingar som de allm. Hemåkern, Norråkern o.s.v., Långåkern, Lill- och Storåkern, Kvarnåkern, Riåkern, Smedjeåkern, Näs(e)åkern, Gammel- och Nyåkern, Mellanåkern, Sandåkern, Stenåkern m.fl. Dessutom i ett tusental namn som de allm. Åkerbacken, Åkerbäcken NL, Åkergrinden ÅB NL, Åkerkullen ÅB NL, Åkerlandet ÖB, Åkernäset ÅB NL, Åkerudden, Åkerviken, Åkervägen. Till sb. åker. (LEX)
-åker
Ca 14700 namn. Namnen på -åker är, såsom framhållits, den största enskilda namngruppen i hela det insamlade ortnamnsmaterialet. Av samtliga upptecknade ägonamn står namnen på -åker för ungefär en fjärdedel. Det är, enkelt uttryckt, vanligast att åkrarna bär namn med former som slutar på -åker, -åkern, -åkrarna.
Mer än 60 procent av namnen på -åker är belägg från Nyland (8800 Sjöåkern, sjö:å:kärn, odling i Bredäng, Snappertuna, Bastuåkern, bastooå:kårn, åker i Västerby, Sjundeå, Bakåkern, ba:kå:kärn, odling i Jackarby, Borgå).Därnäst följer Åboland med 16 procent (2300 Strandåkern, strannå:kärn, åker i Vikom, Nagu, Mellanåkern, millanoå:kern, åker i Vänoxa, Hitis), Österbotten med 14 (2100 Sandåkern, sa:ndoå:krin, odling i Pörtmossen, Övermark, Lillåkern, lillå:krin, åker i Andiala, Vörå, Långåkern, langå:kre, åker i Kaustar, Karleby), samt Åland med 10 procent (1500 Norråkern, nårrå:kän, åker i Kvarnbo, Saltvik, Västeråker, vestärå:kär, åker i Finnö, Sottunga).
Namn på -åker hör närmast ihop med odlad jord. I skärgårdsområden, där man inte i större utsträckning har odlat säd är namnen på -åker få. I Kökar har ett enda namn tecknats upp. Det är Lillåker, åker, tidigare äng på Kyrkogårdsö.
App. åker är avlett av roten i verbet åka, släkt med det latinska verbet agere 'driva' och substantivet ager 'fält, åker'. Också om etymologin är omstridd ? åker har ansetts ursprungligen syfta på betesmark eller plats där man drev boskap i bet ? så är betydelsen 'åker, odlad mark' väldokumenterad redan i fornspråken (se Olson 1916: 303, Hellquist 1948, KL 1: 32, Pamp 1988:41). Under medeltiden syftade åker i de nordiska länderna först och främst på sädesodling, odlad mark i motsats till äng och skog (KL 1: 32, 54).
I de finlandssvenska dialekterna betyder app. åker m. helt allmänt 'odling, odlad jord'. Benämningen åker är således förbehållen egentliga odlingar, den mest kultiverade jorden, som är gödslad, plöjd, besådd osv. Det är också större områden, ofta högra belägna än ängarna. Odlingar med namn på -åker kan fortfarande sägas vara centralt belägna i en by, vilket beror på att de uttryckligen hört till inägorna.
Frekventast i materialet är namnen i bestämd singularis på -åkern. I det sydvästra området, isynnerhet på Åland, förekommer också namn i obestämd form. Detta förefaller speciellt gälla namn av typen Väster-, Öster-, Norr- och Söderåkern. Namn i pluralis, som inte förekommer i någon påfallande hög grad, t.ex. Norråkrarna, åker i Österkulla, Ingå, kan vara en sammanfattande benämning på flera gårdars andelar i ett större fält.
Enledade namn som Åkern är inte särskilt vanliga (ca 70 fall). De hör då till ett verkligt mikroplan, eller till en liten namnbrukarkrets, där namnet är den enda representanten för begreppet åker (se Zilliacus 1976: 137, Kiviniemi 1990: 90, 101). Åkern, som har belagts i Bergö, och i olika öar i Vårdö, betecknar den enda åkern i byn. De typiska namnen på -åker utgörs av tvåledade singulara bildningar som Backåkern, Kyrkåkern.
Förlederna i namnen på -åker utgörs inte i påfallande hög grad av ortnamn, utan till ca 20 procent i genomsnitt. Däremot är andra typer av lägesangivande förleder synnerligen vanliga. Omkring 40 procent av namnen på -åker har bildats med en förled som innehåller ett appellativ, som är ett ord för artefakt eller ett topografiskt ord, t.ex. Bastuåkern, Träskåkern osv. På så sätt står de lägesangivande förlederna, antingen i form av ett ortnamn eller ett appellativ, för ca 60 procent av alla namnbildningar på -åker.
Orienterande förleder med substantiv och adverb för väderstreck och riktningar eller s.k. relativt lägesangivande förleder är mycket vanliga i namn på -åker. Också benämningar som Storåkern, Nyåkern kan ha tillkommit då åkern delats upp till följd av tvåsäde. Utgångspunkten har varit en enda åker, som först när den förstorats, delats, eller en annan åker tagits upp, haft behov av särskiljande benämning. Namn på -åker med adjektivisk förled som Stor-, Lill-, Ny-, Lång-, osv. utgör en kategori på ca 16 procent.
Variationen i förlederna i namnen på -åker är överraskande liten. Största delen av namnbeläggen koncentrerar sig på ett begränsat urval av namnformer. Av de 15.000 namnbeläggen utgörs över 5000, en tredjedel, enbart av belägg för Hemåkern, Riåkern, Nyåkern, Storåkern och Norråkern. (ÅÄH 50)
ÅL
(å:len) i ett tiotal namn på undervattensrev i sÖB (Kn Pl), som Ålen Kn Pl, Grundålen, Långålen, Lillgrynnålen, Laxbådålen och Västra ålen Kn, samt trol. i Ålhällan, Ålsundet Kn. Jfr Karsten SB I s.414-. (LEX)
Ål-
(å:l-) kanske i Ålarna grund Sa samt i ett hundratal namn som Ålbådan Na Nä Bj, Ålgrynnan Le, Ålholmen St Py, Ålkila by Iå, Ålnabba Le, Ålskär Ko, Ålslätt Jo, Ålvik(en) Fö Na Vf Pä, Ålängen Db, Ålö Iå, Ålören Sv. En del till fiskordet ål; jfr ÅL ovan. (LEX)
Åldan-
(å:ldan-) i Åldanskär Ho (2 st.). Oförklarade. (LEX)
Ålhus-
(å:lhu(:)s-) i Ålhusbäcken, -forsen Li. Till ett ålhus (fiskredskap)? (LEX)
Ålder(man)-
i beb.namn Ålderas Nä, Ålderman(s) En Iå St samt i Åldermansbacken Ma, Åldermansgrundet/en Fö Na Ky, Åldermansskogen En. Till sb. ålderman 'byäldste' Nä (Ahlbäck Nä hist. s.114) eller 'lotsålderman'. (LEX)
Ålen-
i Ålengrynnan (å:læn-) Kö, Ålenklev (olæn-) Iö. Oförklarade. (LEX)
Ån-
(vanl. å:n-) i tiotals namn som Åndal Na Ka, Ånholm(en) Ku Bö Ho Na Df Hi En Bo Mm Vö, Ånklev(en) Na, Ånklobb Ho, Ånkärr Hi, Ånskär(et) Bö Ko Kh, Ånström Sa, Ånverka Sn, Ånvik(en) Na Vf Pä, Ånängarna, kanske också Ånsberget, -gärdan Li, Ånsvik(en) Sa, Ånsåker Bo. Till ä. arn- av fågelordet örn. Jfr An(d)- 1, Ar(n)-, År(n)-. (LEX)
Ånholm
Holmar som heter Ånholm finns i Kumlinge och Brändö på Åland och i Houtskär, Nagu och Dragsfjärd i Åboland samt, med formen Ånholmen, i Hitis och Borgå. Sammanlagt är de åtminstone 14 stycken. Andra namn med samma förled är t.ex. Ånskär i Korpo och Nagu, Årklobb vid Korpoström och Årnklobb i Iniö.
Det verkar alldeles klart att de här namnen innehåller fornsvenskans arn- för 'örn', i vilket a-ljudet regelrätt skall ha förlängts och övergått till å i områdets dialekter, på samma sätt som i ordet bå(r)n av barn. Bevarad i ursprunglig form finns förleden i holmnamnet Arnholm i Iniö.
I de flesta åländska dialekter har exempelordet barn bevarat sitt a. Arn-namnen har alltså i stället utvecklats till Anholm(en) i Geta och Föglö. I andra fall verkar det troligt att a:et igen har förkortats och leden förväxlats med And-, som i Andholm i Föglö, Andholmen i Vårdö, Andholmarna i Saltvik.
Men borta i Lovisa i östra Nyland har Ån-namnen en avlägsen släkting i skär- och lotsplatsnamnet Orrengrund. Såsom Åke Granlund har visat skrivs namnet Åhngrund på en karta från 1698, och är tydligen ett gammalt Årn-namn som har fått sin vokal förkortad. (SKG:46)
Ångbåts-
i tiotals namn som Ångbåtsberget Le Es, Ångbåtsbron Na Pa, Ångbåtsbryggan ÅB NL, Ångbåtsstranden Na Pa, Ångbåtsvägen Kar Ki. Till sb. ångbåt (turbåt). (LEX)
-ånge
se -ange
År(n)-
(å:r(n)-) i Årklobb Ko, Årnabben Le, Årnäs Df, Årslätt Pa, Årudden Kv, Årvik Jo samt Årnklobb Iö. Till ä. arn- av örn, jfr Ån-. (LEX)
Års-
i Årsholmen (å:rs-) Sn (2 st., Torsö/Växär). Urspr. namn på Årns- (med -s-?) eller Hors- (med lång vok.?). (LEX)
ÅS
(å:s) i över 300 namn på åsar el.d., de flesta i ÖB, t.ex. de allm. Åsen, Högåsen, Sandåsen, Tallåsen och bl.a. Malmåsen Br Po, Tapelsåsen Te, Valsåsen Öv, Galgåsen Kb. Ett fyrtiotal namn bet. undervattensåsar, fiskeplatser som Leråsen, Uppåt åsen Ho, Sandskärs åsen Df, Grundåsen Hi. Dessutom i tiotals namn som Åsbacken Sa Na Kb, Åsgrund(et) Na Pa Hi, Åsholm Na, Åsmalmen St, Åsmossen Kr. Till sb. ås. (LEX)
-ås
Namn på -ås förekommer ställvis på olika håll, sammanlagt ett fyrtiotal fall. Exempel är Finnåsen i Vårdö, Sandskärs åsen i Sottunga, Kummelörs åsen i Brändö, Leråsen i Houtskär, Tjuvholms åsen i Pargas, Grundåsen i Borgå, Bodåsen i Närpes och Murskärs åsen i Replot. Särskilt vanligt är namnet Sandåsen. I namnen ingår ordet ås för 'långsträckt förhöjning på havsbotten', säkert i regel utnyttjad som fiskeplats. (SKG:96)
-ås
Namnen på -ås uppgår till omkring 300. Två tredjedelar av namnen förekommer i södra Österbotten. Formen är i allmänhet bestämd -åsen, ett osammansatt Åsen finns dessutom några tiotal gånger. Namnen åsyftar långsträckta, ofta skogbevuxna förhöjningar, i Åboland även undervattensåsar. I norra Österbotten kan ås avse ?mo?, oberoende av höjd. De mest kända namnen på förhöjningar är Lojoåsen och Stängselåsen Det finns också lägenhetsnamn på -ås, -åsa utan något topografiskt samband med en ås. (TER:58)
Åsel-
(å:s(e)l-) i Åselholm(a) udde Bö, by Iö. Oförklarade. (LEX)
Åsen-
(å:sn-) i Åsenby Sn, Åsenholm Fö Db, Åsensjö Po, Åsenskär Kö. Oförklarade. (LEX)
Åsk-
(ɷsk-) i Åskberg(et) Sn Ka, Åskbranten Ky, Åskgrund Iå, Åskholm Vå, Åskladan, -ängen Ka. Till sb. åska. (LEX)
Åslon-
(å:sl-) i Åslonskär Kö. Oförklarat. (LEX)
Åsman/s-
(å:sm-) i Åsmanskäret Hi, Åsmoskär Na samt kanske Åsmasas, Åsmus beb. Kb, jte Åsmusbacken Kb. Till mansn. Åsmund? (LEX)
Återvänd-
i Återvändningar plats Ho, Återvändsknuven berg Na samt Vargarnas återvändo plats Es, Hunden vände åter berg Df. Till uttr. vända åter. (LEX)
Åtskil(j)-
i Åtskiljankläppen, -viken Fö, Åtskiljonsnäs Fö samt Åtskillna(de)n odl. Fö, sund Ku och Åtskillnadshålet Fö. Till uttr. skilja åt. (LEX)
Ått-
i Åttböle by Fi, Åttskär Fö. Åtm. det förstn. till ett personn. (LEX)
Åtta-
i odl.namn Åttalindorna Mu, Åttategarna Ky, Åttategsskiftet Pa, Åttastyckslindorna Nv. Till räkn. åtta. (LEX)